Förmodligen den sämsta föräldern i världen

I min barnaskara är det spridda skurar när det kommer till skolresultat och resultat av uppfostran rent allmänt, skulle man kunna tycka. Det gör mig sannolikt till den uslaste av föräldrar, om jag ska tro på det jag hör. Ty, jag har hyllan full av böcker, så många att jag inför flytten ställde ett stort antal pappkassar på Emmaus (det var innan jag visste att de skänker pengar till ship to Hamas), skickade en flyttkartong böcker med dottern till Stockholm och ändå har vinden full av böcker som inte får plats. Dessutom är mina barn inte fattiga (fast det vet jag inte, jag har ingen aning om vi lever över eller under 60-procentsgränsen), så jag har definitivt resurser att hjälpa dom med dessa läxor, som ju är så oerhört bra för barn, om man får tro major Björklund. Det av mina barn som lyckats allra minst bra i skolan har dessutom ett IQ på mensanivå. Allt är alltså mitt fel, eftersom det som enligt gängse normer avgör barns framgång entydigt talar för mina telningar.
Frågan är väl då vad man ska göra med såna föräldrar som jag och med mina barn. En variant är ju att uppfinna eller söka olika diagnoser för att förklara. Frågan är väl vem som blir lyckligare av det. En annan variant är att omformulera frågan om vad lycka och framgång är. Är nobelpristagaren som grubblar och sen skjuter skallen av sig lyckligare än handlaren på hörnet som alltid ler, trots sitt tradiga jobb?
Jag vet fan inte, men jag skulle vilja se en hyfsad debatt utan förenklingar. Och kanske en hint om vad vi vill uppnå.