Istället för ship to Gaza

Nästan alla jag känner och gillar stöder den andra upplagan av ship to Gaza och vissa ändrar till och med sina profilbilder på facebook, så att de nu helt eller delvis föreställer ett fartyg i den palestinska flaggans färger. Detta gör man samtidigt som Syriens president sätter in stridsvagnar mot det egna landets invånare. Att vänstern ofta är känslomässiga mer än logiska vet vi sen gammalt. Det var inte så länge sen jag på fullt allvar hörde en bekant påstå att Kuba var mer demokratiskt än USA. Men sånt kan man leva med, detta med Gaza är värre, eftersom det dels är vanligtvis smarta människor som slår följe med antisemiter och dels handlar om att kräva saker av Israel som man aldrig krävt av andra. Man kan sitta och snyfta till filmer som handlar om hur judar gasades och brändes av nazisterna, men när juden istället höjer sitt vapen och gör sig beredd att försvara sig, så är det inte kul längre. Judar kan man gilla när de är passiva offer, men man avskyr när de är aktiva. Då dyker de antisemitiska myterna upp igen; då pratas det om världskonspirationer och ingen lögn är för osannolik. Såna som jag buntas (i bästa fall) ihop med Per Ahlmark eller (i sämsta fall) med Sd-bröderna Ekeroth. Och jag förväntas försvara Israels märklige utrikesminister och jag vet inte allt. Och jag som inte ens sagt något om hur Arafats änka lever i sus och dus i London, medan undersåtarna på hemmaplan förväntas offra livet för kampen. Det jag säger är att Israel har rätt att försvara sig och att nyckeln till fred i Mellanöstern stavas arabisk demokrati. Istället för att passivt se Assad den yngre massakrera sitt eget folk och som nyttiga idioter stärka den vidriga regimen i Gaza, genom löjliga sjöscoutäventyr, så borde vi alla stötta demokratiska krafter var helst de finns.