Tower of power

Ödslig som en evakuerad stad står europeiska unionens högsta byggnad på tre ben och väntar. Bygget påbörjades 1979 och avslutades 1986, men nu åker ingen dit; ingen förutom vi. En av oss bara älskar torn och för hans skull tog vi trådbuss 24 och steg av på en sönderfallande sovjetisk betongbro och gick på en gångväg som naturen snart tagit tillbaka fram till tornet som inte finns med i några guideböcker eller officiella broschyrer. Här och ingen annanstans i stan är landet fortfarande tvåspråkigt. I gången kan vi se glaskonstverk föreställande alla fina TV-torn i hela Sovjet och Rigas är bara tredje högst, Moskvas och Kievs är högre. Och det är som om en doft av brunkol och tvåtaktsbränsle smyger sig in i näsborrarna och framför sig ser man köer till skoaffärer och spårvagnsbiljetter i dåligt grådaskigt papper, som man själv stämplar ett hål i. Men pengarna vi lämnar fram till den ensamma tantguiden i den stora vänthallen är lat, trots allt. Och utsikten är sådär och tanten lånar ut sin kikare och långt borta ser vi den vitputsade gamla stan, med alla sin entreprenörer och numera lagliga växlingskontor. Vi är törstiga, men restaurangen är stängd för gott, avskaffad liksom det system som byggde enfaldiga torn i alla utposter i sitt stora imperium.