Göteborg, tio år sen.

För tio år sedan såg jag min hemstad brinna. Avenyn, där jag gått hand i hand, vimsat full eller euroforisk efter en bra match eller konsert. I varje göteborgares hjärta brann en eld av hat mot dom som bara förstörde. För det var så att en grupp människor från olika delar av vårt land hade bestämt att EU inte skulle tillåtas att hålla toppmöte och att USA:s förfärlige president inte skulle få komma på besök till Sverige. Det halsbrytande korkade i att säga sig förespråka en värld av fred och samarbete och samtidigt med våld försöka hindra ledare från att träffas kan inte nog kritiseras. Utan samtal och förhandlingar ingen bättre värld. Och dom som försöker skylla överklassrevolutionärernas våld på polisen har fel. Varje individ bär sitt personliga ansvar. Likafullt förefaller polisen som makalöst klantig i sammanhanget. Det borde ha varit en lätt sak att i god tid plocka ut bråkstakarna och lämna de harmlösa gymnasiedemonstranterna att parta i fred. Det är sånt jag pröjsar skatt för. Att även naiva människor ska få ha yttrandefrihet och att polisen ska fånga kriminella och inte banka skiten ur skolflickor på festival. Och en annan värld är fortfarande möjlig och nödvändig. Dock utan brandbomber och batonger, ty målet är också vägen.