Big man dog och jag sprang

Big man dog och tydligen är det lättare för blåsare att få stroke än för andra människor och det hade jag absolut ingen aning om. Jag har rent allmänt dålig koll på frågor om hälsa och sjukvård och så. Det enda hälsofrämjande jag själv gör är att springa mina rundor genom stan. Idag gick det segt som fan, men jag hade GAIS-AIK i öronen och det var trevligt för GAIS vann till slut. Under pausen spelade jag Springsteenlåtar med mycket sax och tänkte lite på Big mans halvdana solokarriär. Minns en gång när jag satt i en god väns bil i norra Tynnered och lyssnade på en låt jag inte ens minns namnet på, men som var Clarence Clemmons solo. Sånt där tänker man på när man springer. Sällan leder det till något konstruktivt, men man måste ju inte alltid producera, heller. Så här års är Pildammsparken översvämmad av löpare i alla former och färger på kvällarna. Jag sprang mina kilometer, såg på folk och tyckte alla verkade piggare och gladare än jag. Skulle hellre ha promenerat med Sara och pratat om hälsa och saxofonister och om fullmäktige som i två dagar ska diskutera budget. Prata är både överskattat och underskattat. Det pratas mycket skit och yttranden fälls hit och dit för att det ska så vara både här och där, samtidigt som det finns en rädsla för att verkligen lämna ut sig och berätta saker. Så skulle jag sagt till min Sara och hon skulle svarat klokt som vanligt. Men jag sprang, själv, fast bland hundra andra människor och gäss och måsar och dessutom hundar som skällde och sket.