Så jag sviker Malmös barn, gör jag?

Gårdagens fina blogpost försvann i intet, tydligen. Det var en fin post, full av drypande elakheter mot en och annan som sitter där på sina höga hästar och vet hur det är, som Uffe sjunger. Alla har såklart sina egna åsikter, men vissa saknar förmåga att granska sig själva som dom granskar andra. En del har paxat för att kalla sig radikala och i samma andetag döma andra. Själv attraheras jag mer av folk som frågar sig saker, än av dem som har alla svar. Det är bra mycket radikalare och upprorigt att våga lyssna än att bara missionera.
Nu har det skenradikala etablissemanget bestämt sig för att jag svikit Malmös barn, jag och alla andra gröna. Att det ligger minst en hund begraven i badhusfrågans hantering är alldeles klart. Ilmar och hans utsända fritidsnämndsmegafoner ryter högt som en plågad grizzly. Man brukar göra det när substansen saknas. Mitt råd till gräsrotsvänsterfolk är att kanske fundera lite på varför S ledning inte kunde backa på en enda punkt och varför en skitfråga som denna kunde få äventyra så mycket. Talet om att jag sviker Malmös barn har jag svårt att ta till mig. Möjligen mina egna då och dom på jobbet, för som alla brottas jag med en känsla av otillräcklighet varje dag året om.

Men nu sitter jag här på tåget i svart skjorta och uppvikta Levi's. Göteborg väntar och en helg med äldste sonen. Fotboll och häng i stan, men ingen kommer någonsin undan politiken. Inget man vill heller.