15 maj 2011

This is à man's world

Det är så fint att se vänsterradikala tonårstjejer gå i mental armkrok med hamasanhängare och skrika saker om att krossa zionismen. Hur vore det om ni fattade att era nyvunna vänner med glädje skulle rappa er för att ni går på stan utan slöja och manlig släkting eller äkta man. Det är nämligen så det går till i Gaza. Och zionismen kommer inte att låta sig krossas, när ska ni fatta det?
Men nu var det ju inte naiva wannabe-fedayins jag skulle skriva om, utan turen till Göteborg med äldstebror och hur märkligt det där med manlighet är. Hur obekväm och konstig jag ofta känner mig i manliga sammanhang, men hur jag ändå gillar det där med att ståpå läktaren och skrika saker och att ta initiativ och stå upp för sin sak och ta dom smällar det kostar i olika sammanhang. Jämställdhet och feminism innebär ju inte att det traditionellt manliga genomgående är dåligt. Det är svårt att fostra pojkar, för i den vackraste av världar är det alltid demokratisk dans, men i denna världen får den man som inte bjuder upp inte heller dansa, so to speak. Och man får vara beredd på att män är svartsjuka och sexistiska och att förakt för svaghet alltid finns med i grabbgängens snack, även i förment radikala sammanhang. Stark är den som vågar bjuda på hela sitt register och som inte behöver vare sig filttofflor eller hölster.

Inga kommentarer: