Lagom oumbärliga föräldrar.

Jorå, det är vi som bär ansvaret, det vet vi med oss. Utom när man hamnar med sin unge på BUP, för då finns det helt plötsligt inget alls man kan göra, då är man bara fånge i ett jävla samhälle (och ungen sätts på vanebildande piller innan du hunnit säga så mycket som kärlek). Fast inne i en gnager tron på att det dom tröstar en med bara är just tröst och att kvackarna bakom ryggen betraktar en som värsta white trash, medan deras egna barn såklart går ut med 20.0 eller så. Men har man som jag lyckan att ha fått en hel skara barn, så vet man att dom bär på en del olikheter, trots samma uppfostrare (samma far, i alla fall) och man inser att barnens lycka och utveckling är mer komplicerat än bara samhällets fel/förtjänster eller föräldrarnas fel/förtjänster. Men skulle jag ändå peka på något galet, så är det övertron på oss föräldrar. Mammorna rusar från jobb till dagis som skållade råttor för att snabbast möjligt hämta sina barn och tror alltså på fullt allvar att en halvtimme hit eller dit påverkar barnen. Och tror man att barnen mår bättre ju mer tid de spenderar med sina föräldrar, så har man en övertro på sin betydelse och kompetens. Vi ska alltså inte nödvändigtvis sänka arbetstiden för att föräldrarna ska vara mer med sina barn, kanske ska dom istället andas en smula och eventuellt ha lite skön eftermiddagssex med partnern. Barnen har det ju bra i förskolan, så chilla. Men visst är det bra att födas med rätt föräldrar. Såna som inte tror att dom är mer än lagom oumbärliga.