Det är ju inte OS, precis.

Idag var det Blodomloppet och på lördag väntar stockholmsmaran. Den senare har jag bangat för, eftersom jag går på motivation och skyr tanken på att springa två snarlika varv. Ja, jag har tränat och i grund och botten finns det två sätt att löpträna. Det ena är kvantitet - att helt enkelt springa jävligt långt, det andra är kvalitet - att göra extremt jobbiga saker som intervaller och backträning. Kombinera dom träningsformerna, ha kul och utmana dig själv, så går det bra. Får man ont ska man inte springa, utan vila. Sen ska man äta ordentligt och sova. Fler träningsprogram än så behöver man inte, om man inte ska bli världsmästare eller så. Klart man kan ha löpning och träning som hobby, inget ont i det, för för oss dödliga som lunkar fram i 5-6 minuterstakt räcker det jag just skrev. Ändå är det en industri utan dess like kring löpningen. Pulsklockor och högar av specialkläder och träningsläger för halvfeta medelålders män. Hej och hå. Men det är väl en ojkdröm som går i uppfyllelse där. Man blev ju aldrig en olympiastjärna som fick ta emot folkets jubel på stora torget i Karlstad och sen ett kneg som kommentator på SVT. Istället kanske man fick en fin examen och ett bra jobb och sen lägger man hela jobbskatteavdraget på löpargear. Det är er väl unt, men också en bild av ett land där man tror att allt kan köpas. Men runner's high kan du aldrig köpa ens med en pulsklocka för tio tusen. Det ärspringa som gäller och det är mycket jämlikt och demokratiskt.