Dom kallar oss borgaras

Borgaras kallar dom mig, medelklassradikalerna. Det är en smula löjeväckande. Jag är född i Biskopsgården för rätt så länge sedan, i ett sammanhang som präglades av skötsam arbetarkultur och traditionella könsroller. Men mina föräldrar trodde inte på revolutionen eller på ett gudi ingripande, utan förstod att man själv fick förverkliga sina drömmar om dom skulle bli av. Mina föräldrar hade inga drömmar annat än bättre jobb och bostad och så. Arbetarklassen har sällan tid att fundera på om livet är meningsfullt. Livet finns där och uppgifterna ska lösas. Min uppväxt och mina erfarenheter, som förälder, pedagog, nykter alkoholist och politiker gör mig till den jag är. Och min övertygelse är att all förändring kommer inifrån och nerifrån. Som förälder, politiker och pedagog kan jag kanske visa på möjligheter och peppa, men det viktiga jobbet måste varje människa göra själv. Där skiljer vi oss från medelklassradikalerna, vi som tvingats kämpa på riktigt. Därför kan vi omöjligt vara socialister eller den sortens religiösa som tror att någon annan ska fixa det åt oss. Vill du ha din frihet, får du ta den.