Men det var så det blev.
Jag gör som jag brukar, går in i mig själv. Tror livet hade varit så mycket lättare om jag kunde peka ut henne som ond eller dum. Men det kan jag inte. Det är alltid jag.
En sak som varit mer under de två månader jag och A haft kontakt än någonsin med någon (typ) är det som i litteraturen kallas OCD. Jag som velat ha hennes kärlek och närhet har gång efter annan handikappat mig själv med att kräva av mig själv att göra si eller så, allt från svåra saker till enkla. Det är så jag blir under stress och det har varit både litet och stort, för jag skulle ju inte jinxa något. A har egentligen ingen del i det, det sitter i mitt eget huvud. Så har jag begränsat mig, gjort eller inte gjort saker som får att inte gå på strecken att vara ingenting.
Jag är ett miffo.
Jag är en fucking weirdo.
Men ju viktigare något är, desto mer stresspåslag, desto mer att uppfylla och lyckas med. Ser hur min terapeut tittar mig i ögonen i andanom och, ja, vafan, jag vet.
Men ändå.
Jag gick från A till OCD. Jag hatar det.
1 kommentar:
Älskar hur du sårbart och ärligt kan se dig själv. Det kan inte alls
Skicka en kommentar