Jag ligger på en solstol vid en pool. Det händer inte ofta. Men efter en vecka av rörelse, så tar jag mig en halv dag idag och halv i morgon till vila, bad och läsning. Här inne är det bara turister. Skandinaverna ligger i solen och albanerna sitter i skuggan. För det är här jag är. I Albanien. Just poolen och solstolen kunde varit lite var som helst där det är varmt. Jag tänker lite på folk som alltid semestrar så här, dag ut och dag in på en solstol. Jag får akta mig för att döma, men det verkar ganska andefattigt. Slös med både tid och pengar. Som golfsemester. Hallå, liksom.
Jag kom hit i morse, åkte färja, en gammal gotlandsfärja. På lakanen i hytten stod det Polferries. Den färjan, hade varit ute och rest. Ovant redan efter en vecka med skyltar på svenska, välbekant, men märkligt. Delade hytt med en albansk man som sov med kläderna på. Jag undrar om han var blyg eller vad det nu var. Vi sa inte många ord till varandra. Sen smög han iväg tidigt, innan båten ens närmat sig land. Egentligen avskyr jag att dela hytt med okända. Det är oerhört lyxigt tänkt, privilegierade tårar, men det är ändå så.
I terminalen innan färjan skulle gå var det kaos och såklart varmt. Det gnälldes bland folk. Flera färjor skulle avgå, men inga skyltar fanns, bara unga män i hamnförvaltningens uniformer som ropade saker på italienska. Inget jag, fattade, men till sist kom jag ombord på rätt färja. Både på och av färjan kom vi via bildäck, det är Balkanstyle, de som inte kör bil är andra klassens passagerare, ingen här begriper hur en frisk man kan välja bort bilen. Vet inte om jag helt vågar säga det, men det känns lite efterblivet. Mannen och hans bil. Därefter allt annat.
I Durres är det Balkanrörigt och postkommunistiskt, slitet, men med nybyggda kyrkor och moskéer och ett och annat köpcentrum, men mest är det gammalt slitet eller nyare slitet. Men fint och intensivt. Jag är glad att vara här. I min ungdoms första tågluffar var Albanien ett otänkbart resmål. Men nu trampar jag dess trottoarer och överallt sitter det män som dricker kaffe vid runda bord på uteserveringar.
Men en och annan kvinna med dyr barnvagn kan också ses, aldrig ensamma, dock. Jag behöver knäcka en femtusing av de svårberäknade albanska pengarna, så jag sätter mig på ett bättre cafe och beställer in kaffe och en macka och färskpressad juice. Det kostar 40 spänn. På stans kanske dyraste fik.
En kvinna och en man kommer in med sitt barn och sätter sig vid bordet bredvid. Barnet gråter närmast tröstlöst och mamma försöker finna ut vad det är för fel. Pappa dricker sitt kaffe och tittar i sin mobil. Till sist går mamma och barnet. . Mannen fortsätter titta i sin mobil. Kaffet är slut. Han sitter kvar.
Jag promenerar runt en runda, innan jag går till mitt hotell. Burek och den där vitabönsoppan vill jag äta, innan jag åker härifrån. Jag studerar hus och människor och övervuxen järnvägsräls på vägen till hotellet. Ingen stad som vibrerar av politisk korrekthet, precis. Utanför att slutet hus står en splitterny Mercedes. Det luktar grillad kyckling.
I morgon åker jag ingenstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar