Tar bussen in till centrum. Där har det börjat fixas och donas med gator och torg och det blir fint. Albanien vill resa sig upp. Äntligen. Jag ser många nationalistiska symboler. Tror att det mest är snack. Albanerna vet att de är få och små och deras nya mynt ser ut som euros.
Jag slås ändå mest av all vänlighet och tillmötesgående jag möter. När jag köper en flaska vatten så frågar den unge mannen varifrån jag kommer och om jag tycker om Albanien. Så pratar vi lite om fotboll. Sverige slog ut Italien i kvalet, det vet han och ler brett åt. Åh, Balkan. Det är burek och bilar, men på alla sätt värme och intensitet.
Tar bussen tillbaka. Det är en gammal tysk buss. Reklamen sitter fortfarande kvar och en dekal berättar att det kan kosta 40 euro att åka utan biljett om en blir ertappad. Men troligen inte här, då. Här kostar bussturen motsvarande 2, 40 i SEK.
Jag äter en burek och går sen och lägger mig inne på poolområdet. Jag är helt ensam där och det är väldigt skönt. Jag varvar bok och telefon och bad i poolen. Funderar över detta med ensamhet, igen, hur rädda många är för sitt eget sällskap och hur uteblivet sällskap så ofta ses som misslyckanden. Många lever kvar i dåliga eller halvdana förhållanden eller rusar rakt in i nästa när det till sist ändå tar slut, bara för att få bli sedd och bekräftad. Men du har ju en spegel. Titta i den. Där finns den du måste leva med. Älska dig själv.
En av de saker jag föll för hos min förra partner var det som jag uppfattade som en oerhörd självständighet. Hon berättade att hon gick på bio ensam ibland. Jo, jag gör ju det med. Men hon gjorde det också och det var sällsynt. Det och dikten av Emily Dickenson, som hon skickade till mig fick mig på fall. Nu i efterhand kan jag känna att jag nog överdrev det där. Hon var inte riktigt sådan som den bilden jag gjorde av henne, men mina bilder får ju stå för mig.
Det är så lätt att spegla sig i den du möter och önska att hen är som du, så lätt att tro på någons ord, även när du borde fatta att det bara är något som sägs för att det låter så bra. Idag har vi ingen kontakt alls, jag och exet. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte.
Jag tror ju egentligen inte på det där med att gå vidare och lämna allt bakom dig. Det funkar inte. Allt du varit med om, alla du varit med om bär du med dig. Lika bra att försonas med det. Hela den här resan är också lite i skuggan av förra årets tur, den som blev till ett litterärt projekt. Kanske kan detta bli del två på det?
Jag slår ihop min bok och går upp på rummet. Det börjar bli dags för middag, känner jag. Livet är gott.
I morgon åker jag till Tirana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar