Pompeji/Vesuvius #törnbladtågluff18

Bussen mellan Pompeji och Vesuvius var närmast folktom, bara jag och ett franskt par. Bara att säga detta att jag tar bussen mellan dessa ställen är märkligt. Det låter som namn på pizzor eller pizzerior. "En Pompeji, tack". Men nu är jag alltså på ort och ställe. Vägen slingrar väldigt, men till sist kommer vi fram. Chauffören är skicklig och vänlig, men talar bara italienska och det gör inte vi.
Vi går av vid hållplatsen och börjar traska den sista biten uppför berget. Jag ser på mina fötter. Sandaler var ett dåligt val. En regnjacka hade hjälpt också. Men det är inte kallt och regnet slutar efter en stund. Det är synd att säga att det klarnar upp, men det blir i varje fall ljusare. Och vi ser Neapel, Sorrento och ute i havet Capri och andra öar. I kratern är det ännu liv, den ligger och lurar och när som helst kan den bestämma sig för ett utbrott. Lite längre ner på berget ligger en observationsstation som mäter och kollar ifall något händer. Då är det bara att dra fort som ögat. Det är vackert och ofattbart att jag är här. Hela mitt liv har jag vetat om det, länge har jag önskat mig hit och så var det så lätt. Detta att vara en fri fågel som gör saker, mer än en tam som drömmer. Det vill jag vara. Och jag vet att jag är privilegierad och det ger mig makt över mitt liv och den makten vill jag använda till att resa och läsa och göra något för andra. Det är tillåtet att njuta, men det är omoraliskt att bara njuta. Du måste göra något för andra, för det större också. Mellan Sorrento och Neapel nedanför berget, ligger då Pompeji som jag gick omkring i när åskan började låta och regnet började falla. Naturkrafter, det som förstörde den antika stan först jordbävning och sen vulkanutbrott. Det dröjde två tusen år innan man grävde ut stan. Romarna fruktade att det var guds straff, de var rädda och så småningom försvann hela romarriket, dukade under av sin egen tyngd. Alla civilisationer kan gå under och försvinna, inget är självklart. Vår också. Och tro är bra, men inte rädsla, det skadar bara. Och Gud straffar naturligtvis inte.
I Pompeji försöker jag också att tänka mig hur livet kan ha varit för så länge sedan. Filmer, böcker och TV-serier har gett oss en bild av den tiden, men vi vet ändå så lite, men varför skulle människor vara så annorlunda då mot nu? Det är förstås klart att vi vet mycket mer nu, att vi evolveras och att det går framåt som det heter. Men känslor och grundläggande behov är de samma. Kärlek och trygghet, mat på bordet, tak över huvudet och en känsla av sammanhang.
I morgon åker jag till Bari för att ta färjan över till Albanien.