21 juli 2018

Innsbruck/Neapel #törnbladtågluff18

Jag är nära att glömma passet på det sista tåget, det fina röda som jag fick betala extra för att åka med. En liten stund tror jag att det är borta för alltid, men det ligger på hatthyllan. Hjärtat slår lite extra, men också det hade fixat sig. Jag känner mig mer relaxad än på länge under denna resa. Saker ordnar sig. Min oro har farit.
Några frågar om hur det är att resa ensam, om en inte fastnar i sorgliga tankar eller om det är jobbigt att fixa allt själv. Jag tänker att det är lite som att bo ensam. Visst är det kul med sällskap, men på plussidan finns att jag faktiskt reser vart och hur jag vill. Min impulsiva själ far sina egna vägar. Redan när jag var mycket ung for jag ut ensam, det är märkligt att tänka på, men så var det. Och mina tankar har jag vart jag än går.
Den resa jag gör nu är i allt väsentligt den resa som Sara och jag började planera redan förra sommaren. En intressant runda. Ingen har jag kunnat resa med som hon, men det finns någon där ute som jag misstänker är en väl så bra reskamrat.
Den som reser med mig måste vara nyfiken och beredd på överraskningar. Så var Sara. Vi synade väl, även om vi under vår sista resa fick gå åt var sitt håll då och då. Men hon försvann raskt in i nästa tvåsamhet och då är det nya vanor och regler som gäller. Inte mycket att säga om det.
Så ensam eller inte alls var alternativen och det var ett lätt val.

Jag lämnar Innsbruck på morgonen, det är regn och gula ersättningsbussar, men skönt ändå. Jag ska långt idag, men det gör inget, jag tycker om själva resan, det är inte någon metafor, utan helt sant. Att sitta där på tåget är underbart.
Min vattenflaska hamnar på en mans fot när vi åker ut från Bolzano. Jag är glad att jag inte får en smäll. Han ser tuff ut. Det gör jag med, säger en del. Tänk vad skenet kan bedra. Men något våld är inte aktuellt. Istället ler han, märkligt nog och vi pratar lite på en blandning av tyska och italienska. Det senare är märkligt, eftersom jag inte kan italienska alls.

Alper blir till slättland och vinodlingar tar plats istället för lavinskydd och det blir varmare och varmare, en italiensk torr sommar i stället för alpin regngrönska.
I Verona får jag springa från ett tåg till ett annat, ett hetare och mer lokalt tåg, med folk som pratar och pratar. En liten flicka sjunger glatt i sitt säte och hon får alla att le. Dagens enda paus är i Bologna och jag äter pizza som smakar gudomligt, tomater, ruccola, ost, aubergine och ännu mer, kockarna i det här landet är som kung Midas, allt blir guld, de enklaste rätter är goda.

Att bara passera Rom är märkligt.
Tur att det är i utkanten, förbi en station som heter Tiburtina, ett namn som associerar med något gammalt, ett skämt med någon som passerat min väg och försvunnit, inget som någon kommer ihåg eller bryr sig om. Rom är underbart och även Milano, men jag har en idé med den här resan och det är att alla ställen ska vara nya för mig.

Och ny är Neapel för mig, ny, men med drag av andra älsklingsstäder, Tel Aviv, Havanna och Madrid och stan öppnar sin famn för mig, så medelhavslivlig och med slitna fasader och smarta försäljare och mammor som kör vespa med barnet i knät och folk överallt, folk som är glada eller arga och låter världen veta det.
Jag låter en inkastare placera mig på en uteservering och det blir pasta, förstås, nu när det var pizza till lunch och servitören och jag high-fivar och allt är bara sol och lycka.
I morgon åker jag till Capri.

Inga kommentarer: