Tjejen som jobbar i receptionen i mitt hotell, är en sån som jag omedelbart skulle förälskat mig i under min första tågluffning. Hon är mörk, smal och nätt och hennes rådjursögon och nyfikna uppsyn när hon frågar hur jag mår hade förtrollar mig den gången.
Nu vet jag bättre.
Även om första intrycket stannar, så har en människas omedelbara utseende väldigt lite betydelse för någonting.
Att utgå från sina utseendeideal vid val av partner är barnsligt. Kärlek är ingen reklamplansch, ingen instagramuppdatering eller någon trofé att visa upp.
Tirana blev däremot en kärlek vid första ögonkastet, någon att hålla i handen när blodmåne visar sig i skyn. En vän och jag resonerar om hennes namn och ser en busig liten flicka med glimt i ögonen framför oss. Och sån är hon. Som nyfödd. Hennes livfulla gator, renoverade torg, gamla kommunistiska hus, nu övermålade i glada fria färger, slog an en ton hos mig som jag längtat efter. Jag satt och åt glass på uteserveringen och såg fontänens strålar möta solens och jag blev guidad av en engagerad guide och avslutade kvällen med middag med nyfunna bekanta.
Samtidigt för jag i ett annat sammanhang en diskussion om socialism kontra kapitalism, som om allt vore svart eller vitt. Också i det sammanhanget skulle jag reagera på ett annat sätt under min första tågluffning. Men då skulle jag aldrig kunnat resa hit. På den tiden var de färgglada husen i Tirana gråa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar