19 juli 2018

Innsbruck #törnbladtågluff18

Det är tur att jag inte är kvar uppe på alpen när regnet börjar falla och åskan mullra. Väldig tur, för även om jag gillar när naturens krafter visar mig hur liten jag är och hur lite anledning jag har att vara uppe i mig själv och mitt eget, så hade jag varit väl utsatt där på bergssidan, trippande och snubblandes tusen meter ner eller så. I Sverige är tvåtusen meter det högsta tänkbara berget och en bestigning värd att berätta om för barnbarnen. Här i Österrike kan du ta en kaffe och strudel på den höjden. Lite halvdyrt och svagt kaffe, men ändå. Perspektivet.

Alperna står som en vägg norr om stan och för att komma upp är det först bergbana och sen två olika linbanor. Många åker upp fast det är dyrt, barnfamiljer och äldre som tittar sig omkring lite innan de åker ner och så proffsen med rätt skor och ryggsäck som snabbt drar iväg och ett och annat förälskat par som tar snygga wefies att visa för kommande barnbarn eller radera om det blir på det viset i livet.

Jag söker avskildhet och lugn, går runt och bort från de andra. Bergsgetter hörs pingla och bräka och svarta fåglar som kretsar över ens huvud påminner om att jag är en del av allt, att jag aldrig är ensam. Vinden känns, men bara lagom, så att ha på sig hood är lite overkill. Det är aldrig tyst någonstans här uppe, det är väl egentligen aldrig tyst någonstans, men jag känner ändå att huvudet får tid att bromsa in en smula och det är skönt, det är mindfullt. Jag känner att oron har lämnat, att allt kommer att fixa sig. Det går en tid, jag kollar inte ens klockan eller mobilen utan detoxar och går vidare. Luften är alldeles underbart frisk såklart och åt ena håller ligger stan i sin dal, fridfull här uppifrån och åt andra hållet är det berg på berg så långt en kan se och till och med snö på sina håll.

Sen går jag ner till fiket, som alltså ligger på Kebnekajsehöjd. Några fåglar sätter sig vid mitt bord, men det är inget dolt budskap från Nangijala, utan min apfelstrudel som lockar. Vi delar på kakan. Det är inte mer än rätt. Folk tittar, men jag och mina fågelkompisar låter dem titta.
Efter fikat traskar jag neråt. Inte hela sträckan till Innsbruck, det orkar jag inte, men en bra bit ändå, till nästa linbanestation. Det är jobbigt nog.

Nere i stan igen börjar då alltså regnet falla. Jag tar en spårvagn lite på måfå. En äldre man med en kattbur, från vilket det hörs ett vackert mjauande sitter mitt emot mig och en ung tjej i svart klänning med lurarna istuckna i huvudet tittar ut genom fönstret. Så där ung var jag när jag tågluffade första gången. Vad har egentligen hänt sen dess? Både allt och inget, kan jag säga.

I morgon åker jag till Neapel.

Inga kommentarer: