23 juli 2018

Tåget Neapel - Bari #törnbladtågluff18

Av allt jag upplevt under fyra dagar i Neapel är nog själva stan det som lämnat störst intryck, eftersom det var så oväntat. Det är kaos och folkliv, överallt och hela tiden och dessa vespor och andra mopeder som far runt i tusental indikerar att vi är vid Medelhavet. Det är väldigt olikt Milano och Rom. Det är skitigare och rörigare. Fattigare och därmed billigare. Många hus skyltar med svunnen skönhet som en åldrad Marcello Maestrianni och fortfarande säljs fotbollströjor med Maradona på. De har inte glömt sin gamle hjälte, även om det är evigheter sen han ledde stadens fotbollsklubb till guld. Det finns en sorg i det, som så ofta med nostalgi handlar det om att folk inte tycker att nuet duger. Spårvägstrafiken är inställd av ekonomiska skäl och mycket är halvfärdigt. Stans modernaste byggnad verkar vara järnvägsstationen. Vi möts och skiljs från stan på något som liknar en flygterminal och som kunde ligga var som helst på jorden.
Hotellet jag bor på är ett äventyr bara det. Skylten utanför är stor, men stället litet, uppgången är full av klotter och flagnande färg. Igår när jag duschade så föll strilaren eller vad det heter av och allt vatten träffade mitt i mitt huvud. Jag fick stänga av och sen ändå nödtorftigt tvätta mina fötter i handfatet, fötter smutsiga av vulkanaska från Vesuvius och damm från Pompeji. Mannen som alltid jobbar har en röst som Lurch i Addams family. Jag lider med honom. Men han gör så gott han kan för att förstå, trots att han som de flesta bara kan italienska. Han hostar när han sätter fram frukosten. Det är sötsaker till frukost, chokladfyllda croissanter och marmeladmackor. Men kaffet är gott. På gatan nedanför och i hela kvarteret står afrikanska män och pratar, röker cannabis och säljer saker. En av de anställda ber mig att inte skriva om det i min recension av stället. Tydligen skäms han. Det ska han inte göra. Världen är stor och resurserna ojämnt fördelade och det måste märkas även i Europa, så att det kan bli en förändring. Men trots hennes skavanker blev jag lite kär i Neapel. Så ren i sin skitighet, så äkta och så trivsam.

I morgon är jag i Albanien, om inget strular till sig.

1 kommentar:

Stellacerveza sa...

Låter som Elena Ferrantes Napoli igen. Napoli ville köpa Ronaldo? Det finns pengar.