I avgångshallen på Maltas flygplats sitter en medioker pianist och spelar Bella Ciao och The Entertainer, mellan utrop om gater och efterlysningar av människor som ska hit eller dit, men som inte är på plats. Herr Storch till informationen, ni vet. Det surrar i luften som det gör på flygplatser, ett litet barn gråter och folk läser eller kollar i sina mobiler. Jag är lite i gungning. Det är inget större drama, men att komma hem är alltid lite märkligt. Resor är en bubbla att vara i en tid. Nu sticker jag hål på den. Det är de gamla vanliga symptomen och det kommer att gå över, det vet jag. Redan i morgon är det som vanligt igen och som vanligt är ganska bra. Min vän kommer online och hon får hjälpa mig att reda ut sakerna. Det löser sig, det gör det alltid, som Timbuktu sjunger.
Så är jag hemma och det blir söndag och livet är bra och min dotter och jag pratar barnuppfostran och religion på Martins konditori. I morgon ska jag jobba igen. Och jag älskar mitt jobb, det gör jag, men jag ser hur det sliter på kollegor och kanske på mig själv med. Det är möjligt att vi inte har det värre än andra, men det gör i så fall bara saken än värre.
I december när vi hade budgetdebatt i kommunfullmäktige så stod ordföranden i förskolenämnden och lovprisade verksamheten. Allt fungerar bra, menade hon, utan att darra på manschetten. Hon må se det så, men själv tror jag att det är ett misstag att uttrycka sig så enbart positivt. Vi är många som ser bristerna. Vi blir inte peppade av att höra att allt är så bra i förskolan, för om detta är sommaren, hur ser då vintern ut? Uppdraget, som det lite slängigt kallas, blir svårare och svårare, därför att staten vill så mycket. För varje revidering blir läroplanen tjockare. Detta händer samtidigt som staten inte mäktar med att utbilda de förskollärare som behövs. Och fyramånadersregeln gör att det är kvantitet som räknas och inte kvalitet. Det är svårt att få tag i bra folk och dyrt att ge dem en rimlig lön. Och innan någon socialdemokrat hör av sig till Miljöpartiets kansli och ber dem ta mig i örat, så vill jag säga följande: jag röstade absolut för att anta vår kommunala budget. Jag står bakom den.
Det är rimligt att prioritera som vi gör. Men med jobbjackan på mig skulle jag vilja se att förvaltning och nämnd faktiskt erkände att vi inte klarar uppdraget med nuvarande förutsättningar. Det är verkligen inte säkert att vi är på väg mot barnens bästa förskola, som det så käckt basuneras ut, det kan vara så att vi är på alldeles fel spår. När förskollärarbristen är som störst inrättas en ny administrativ nivå och en yrkeskategori som heter försteförskollärare, som ska göra lite allt och ingenting utom att vara närvarande i barngruppen.
Och måndagen kommer och med den kramar från barn som är glada att se mig och från kollegor och vänner och leenden och uppdateringar från föräldrar. Det är världens bästa jobb. Så länge en orkar.
I december när vi hade budgetdebatt i kommunfullmäktige så stod ordföranden i förskolenämnden och lovprisade verksamheten. Allt fungerar bra, menade hon, utan att darra på manschetten. Hon må se det så, men själv tror jag att det är ett misstag att uttrycka sig så enbart positivt. Vi är många som ser bristerna. Vi blir inte peppade av att höra att allt är så bra i förskolan, för om detta är sommaren, hur ser då vintern ut? Uppdraget, som det lite slängigt kallas, blir svårare och svårare, därför att staten vill så mycket. För varje revidering blir läroplanen tjockare. Detta händer samtidigt som staten inte mäktar med att utbilda de förskollärare som behövs. Och fyramånadersregeln gör att det är kvantitet som räknas och inte kvalitet. Det är svårt att få tag i bra folk och dyrt att ge dem en rimlig lön. Och innan någon socialdemokrat hör av sig till Miljöpartiets kansli och ber dem ta mig i örat, så vill jag säga följande: jag röstade absolut för att anta vår kommunala budget. Jag står bakom den.
Det är rimligt att prioritera som vi gör. Men med jobbjackan på mig skulle jag vilja se att förvaltning och nämnd faktiskt erkände att vi inte klarar uppdraget med nuvarande förutsättningar. Det är verkligen inte säkert att vi är på väg mot barnens bästa förskola, som det så käckt basuneras ut, det kan vara så att vi är på alldeles fel spår. När förskollärarbristen är som störst inrättas en ny administrativ nivå och en yrkeskategori som heter försteförskollärare, som ska göra lite allt och ingenting utom att vara närvarande i barngruppen.
Och måndagen kommer och med den kramar från barn som är glada att se mig och från kollegor och vänner och leenden och uppdateringar från föräldrar. Det är världens bästa jobb. Så länge en orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar