Lagom lyckligt sådär, utan åthävor och skryt. Idag hör vi hur barnsliga Kenneth Gärdestads texter ofta var, så banala att jag starkt identifierade mig med dem i mitt pojkrum där jag låg och utforskade mig och världen precis när barndomen tog klivet mot tonåren, precis när hormonerna började ge sig till känna och världen äntligen började öppna sig. Att våga vara banal och till och med patetisk emellanåt, kräver mod i en cool värld. Min äldste son ser mina tårar och jag säger att ”Ja, ja, det är ju sån jag är” och han ler, för han är likadan själv. Vår jävla känslighet, som jag slutat be om ursäkt för.
Och psykisk ohälsa är ingen skam, den är och kommer ständigt att vara, närvarande i vår arma familj av bokstäver och beroende. Men vet ni: det är för oss solen går upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar