14 januari 2018

Det är för oss solen går upp

Filmen griper tag i mig, pressar min bröstkorg inåt som om det vore en hjärtinfarkt på gång och jag förbannar orättvisa och galenskap och politikern i mig tänker: bättre psykvård, men människan bakom tänker som huvudpersonen att varje dag utan kärlek är en förlorad dag. Ja, Ted dog, schizofrenin blev honom övermäktig, dessa röster som alltid ville honom illa. Och vi lär oss igen att the fame thing isn´t really real, som Julia säger i Notting Hill och att hundra tjejer som jagar en på Liseberg är värdelöst egentligen, eftersom de jagar den roll du spelar och den de kan vara i ditt sällskap. Det är egentligen inte så tokigt att springa ensam och okänd i en januaridyster park. 
Lagom lyckligt sådär, utan åthävor och skryt. Idag hör vi hur barnsliga Kenneth Gärdestads texter ofta var, så banala att jag starkt identifierade mig med dem i mitt pojkrum där jag låg och utforskade mig och världen precis när barndomen tog klivet mot tonåren, precis när hormonerna började ge sig till känna och världen äntligen började öppna sig. Att våga vara banal och till och med patetisk emellanåt, kräver mod i en cool värld. Min äldste son ser mina tårar och jag säger att ”Ja, ja, det är ju sån jag är” och han ler, för han är likadan själv. Vår jävla känslighet, som jag slutat be om ursäkt för.
Och psykisk ohälsa är ingen skam, den är och kommer ständigt att vara, närvarande i vår arma familj av bokstäver och beroende. Men vet ni: det är för oss solen går upp. 

Inga kommentarer: