Ravioli och kontanter.

Mot bättre vetande går jag och sätter mig på det där matstället som har den allra finaste utsikten över den gamla hamnen i Valletta och eftersom raviolin är dyr, så tar jag den, för då är den säkert god. Det som sen kommer in är 8-10 små raviolikuddar på en tallrik. Över kuddarna hade de hällt sin hemmagjorda tomatsås, som det stod om på menykortet. Den smakar misstänkt likt lök och vitlök som frästs och sen blandats med krossad tomat. Men det är ju gott med tomat och lök, så jag klagar inte. Och inte ens att det är få och smaklösa raviolikuddar kan få mig att dra något annat än lugna sköna andetag idag. För solen skiner och det är så ljust och så vackert här. Havet är så blått och backarna branta som i San Francisco och det är sandsten som alla hus och murar är byggda av, tror jag, det som inte är byggt av trä, alltså. Jag är på Malta. Jag tänkte att ska jag sitta själv på nyår, så ska jag göra det på en mer spännande plats än Södervärnsgatan 3a i Malmö. Pratade med en kollega om olika resmål och när jag sen kom hem från jobbet beställde jag biljetter. Mitt impulsivliv leder mig in på krokiga stigar och ibland längs breda motorvägar. Nu visade det sig sen att jag troligen hade kunnat få sällskap på nyår. Men då var resan redan beställd och klar, så här är jag. När raketerna for över sjön, så satt jag på den andra sidan viken, på en klippa och klockorna i katedralen ringde och folk skålade och kysstes, ja inte jag då, uppenbarligen. Sen gick jag tillbaks till hotellet och la mig och somnade. Jag har det som jag har det med de kravfyllda helgerna, men jag lär mig. Inte mycket att tillägga där. När jag ska betala den smaklösa, överprisade raviolin så funkar inte kortmaskinen. Tre pers står och dividerar på maltesiska. Obegripligt, så när som på några inlånade italienska och engelska ord. Maltesiskan sägs stanna från fenicierna och vara nära släkt med arabiska. Men det kan jag inte heller. De ser en smula generade ut inför turisten. Jag gissar att den där kortmaskinen aldrig någonsin funkat. Jag tar fram kontanter istället och får ett varmt leende i retur. Sen går jag vidare på resan. Av detta lär jag mig att inte bry mig i onödan över smaklös mat eller att jag blir lurad någon gång emellan. Skiner bara solen så löser sig allt ändå.