Men vackert är det här ute

Den gula bussen stannar utanför grinden och sen är det bara att promenera 25 meter upp till ingången. Jag ser bussen starta och fortsätta längs väg nio mot Trelleborg. Det snöar lätt och flingorna landar på den bruna jorden. Någonstans i närheten ligger visst havet, men det går inte att urskilja just idag.

Det är vackert som i en finsk roadmovie. När jag bytte från tåg till buss i Svarte så frågade chauffören var jag skulle gå av. ”Mossbylund”, svarade jag. ”Då stannar jag där”, svarade chauffören. På landet går det till så. Folk har inte så jävla bråttom. När jag kommer upp till hotellet så stiger mina nämndskamrater ut ur bilar. Jag står vid sidan om igen. Det är som det brukar. Inne i huset ska vi sitta i två dagar och titta på PowerPoints och diskutera om Malmös framtid, varvat med god mat och nystrukna lakan. Det är så märkligt som något kan bli. Hade jag fått välja, så hade vi suttit i ett dåligt ventilerat mötesrum i stadshuset och druckit ljummet kaffe. Det är ju så att du blir som du umgås och påverkas av den miljö du vistas i. Tvärtemot vad Zlatan säger så kan du ta Rosengård från killen. Annars hade KBT aldrig fungerat. Du är inte predestinerad till någonting. Anknytningsteorierna är sådär sanna. Du blir som du umgås. Du säljer ut utan att du märker det, om du inte är jävligt observant. Min politiska vision handlar om en framtid där vi brukar resurser med måtta och vetskapen om att skillnader måste jämnas ut. Eliten måste avstå, både den globala eliten dit alla svenskar hör och internt i Sverige. Då duger det inte att vi politiker lever lyxliv på spa för skattepengar, för det börjar med dig själv. Men vackert är det här ute, tänker jag när jag förbereder argument för fler cykelbanor och billigare byggande.