Ligger i min bäddsoffa och läser färdigt boken om Persbrandt och lyssnar på hans svärfars hastigt och lustigt utgivna låtsamling. Jag tänker att sån där vill jag aldrig bli, en gubbe som sitter i sin ensamhet i ett hus och filosoferar om svunna tider. Må jag leva i nuet tills jag dör och slippa komma med drapor om hur bra allt var då. Jag tror på kärlek och uppror, på att igen få ligga sked och på att en bättre värld är möjlig. Jag lovade att återkomma om min politiska framtid och här är den: ni har redan läst det i Sydsvenskan och på Twitter, jag slutar med politiken. Reaktionerna på det har lindrigt talat varit blandade, någon undrade till och med om jag tänkte ta livet av mig, men så lätt blir ni inte av med mig. Ni lär höra min röst även framgent. Att jag efter mitt avgångsbeslut beröms som tongivande och ideologiskt klar är fint, men ärligt talat är det lite som att gå på sin egen begravning och höra griftetalen. Om vi lyfter blicken från min person och ser på politiken generellt, så blir politikerna alltmer som lagom klädda, lagom formulerade människor som samlas i en klunga av likadana människor i mitten. Och rekryteringsbasen är kanslier och korridorer. Först blir du anställd eller bara typ hänger med de anställda och efter det blir du nominerad och vald. Det sägs inte för mycket, det sticks inte ut, det duckas och pekfingrar fuktas och sträcks upp för att se vart det blåser. Själv skulle jag vilja se fler långfingrar i luften, för det är först när du visar dina kort som förändringarna och förhandlingarna kan börja. Mina skarpa ord har alltid lett vidare till förändringar på marken, det berömmet vill jag ge mig. Det är också så att om de flesta är lika lagom i mitten, så lämnas flankerna fria och vips har någon tagit bollen ut på kanten och satt ett långskott upp i krysset.
Det kan ni ju begrunda till morgonkaffet denna gråa lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar