Jag tänker på henne ibland

Solen skiner och havet är någonstans mellan grönt och blått i färgen, fast jag vet att det är en illusion, i själva verket är det genomskinligt. Jag sitter på soldäck och har det bra, jag är på kryssning runt Malta med andra turister, vi ska hoppa i land i Gozo och på Comino, de två andra öarna som tillsammans med ön Malta är det här lilla landet. Det är en blandad skara här, folk från Italien och Frankrike, från olika asiatiska länder och så jag. Två barn i sex-sjuårsåldern blir sjösjuka och spyr ner sin pappa, två tonårsflickor sjunger med i Ed Sheeran-låtarna som kommer ur högtalarsystemet. Andra smuttar öl och vin, för det är gratis här. Det är januari månad och jag minns en annan januari när jag också satt så här på däck på en båt. Jag var yngre, såklart, men lika frånskild då som nu, fast från en annan kvinna, mina äldsta barns mamma. Det hade varit drama och jag flydde till Israel och den gången var det röda havet som lyste klart i grönt och blått, sitt namn till trots. Det var före smartfonerna, så jag var ganska avskuren från från livet därhemma, men en dag så sökte jag upp en telefonkiosk och ringde till en tjej jag hade träffat några veckor tidigare. Det var pirrigt och nervöst. Skulle hon tycka att jag var påträngande? Nej, det tyckte hon inte. Hon blev glad av vårt samtal. Jag tänker på henne ibland, inte sentimentalt, inte med någon som helst ångest eller ånger, jag bara undrar hur hon har det. När vi träffades så planerade hon att bli veterinär. Hon mådde inget vidare. Jag tröstade henne. Jag gick vid hennes sida när hon gick ut med hunden, vi gick längs Öresundsdammarna och utmed havet och vi pratade politik och film och sen låg vi tätt ihop i hennes smala säng och trotsade vintern. När våren stod som mest i blom sadlade hon om i livet och fick en kallelse att bli präst i svenska kyrkan. Jag tror vi gled isär just där och då, men jag kan minnas fel. Det skulle vara svårt för mig att leva med en präst, det är för långt ifrån mig och ännu mer var det så då. Så gick vi vidare åt var sitt håll och sågs kanske en gång till, innan vi tog adjö. Vårt sista samtal hade vi på en kyrkogård, det var både ironiskt och sorgligt. Jo, jag har googlat och vet var hon bor och hur hon lever. Hon är sig lik, men inget händer i mig när jag ser det, tyvärr. Jag ångrar inga av mina relationer, de hade sin tid och plats och jag är inte bitter över något alls faktiskt. Ibland kan jag fundera på hur det hade varit om inte om vore, men det är meningslöst. Aldrig att jag tar upp någon gammal kontakt, lagt kort ligger. Nu är nu och aldrig har livet varit så spännande. Det är klokt att bryta upp. Tvåsamhet som självändamål har jag aldrig begripit mig på och i dessa dagar av begynnande normkreativitet är det ännu mindre relevant. Jag tänker på det djupt katolska land jag är i, här på Malta är skilsmässor och aborter djävulens påfund. Det är skönt att jag bor i Sverige. Jag känner att solen tar i mitt ansikte. Vinden har mojnat och de stackars barnen verkar må lite bättre. Långt borta ser jag en kyrka på en höjd. Det påminner om Lysekil. Båten saktar in och kaptenen ropar ut något som jag inte förstår. Jag reser mig och går ner och tar en cola. Är det fri bar, så är det.