Så jag beställer nya löparskor och hänger in offerkoftan i garderoben. Det är bara action som kan hålla en vid liv. Rensar bort några hundra facebookvänner och kanske femtio pers på instagram. Äter frukost, knäpper på radion. En diskussion uppstår efter min instagrambild från Emmaus skyltfönster med en palestinsk flagga och slagord mot Israel. Just här i Malmö innebär hets mot Israel bara att judar demoniseras och utsätts för saker, duckar sin identitet eller flyttar från stan. Det är min poäng. En så mångbottnad konflikt som den mellan Israel och grannländerna lämpar sig inte för enkla slagord, om inte dessa slagord handlar om fred och förhandlingar, vill säga. Och så länge de där flaggorna finns i sammanhang där judar hatas, så vill jag inte se dem i affärer där jag handlar. Så enkelt är mitt ställningstagande. Och mina känslor för Israel är måhända irrationella, men då får det vara så. Idén om en fristad för världens judar, demokrati och religionsfrihet på en plätt i en del av världen där det inte direkt är vardag, det väcker min sympati. Och jaffaapelsiner, den långa stranden i Tel Aviv, värmen och dofterna. Olivlundarna och bussen som slingrar sig ner mot döda havet, soluppgången sedd från Massada och en kopp kaffe i sorlet i Jerusalems gamla stad. Jag är dessutom helt förvissad om att det går att förena med vänskapliga relationer med både grannländerna och Margot Wallström, allt handlar om ömsesidig vilja.
Det är väl vad jag har att säga om den saken. Nu knyter jag skorna för 14 km på Malmös gator. Ni kan lycka mig till med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar