Två öron och en mun

Jag försökte säga något igår i kommunfullmäktige om att vi människor har två öron och en mun och att det troligtvis är guds sätt att tala om för oss att vi behöver lyssna dubbelt så mycket som vi själva pratar. Vi kan inte bara vänta ut föregående talare för att sen få tillfälle att lägga ut texten, utan själva vitsen med att föra debatt eller samtal är att lära sig något så att man blir lite klokare. Själv är jag max halvbra på det, lika så gott att medge det. Jag blir ofta väldigt entusiastisk när jag pratar med någon. Det kan ställa till det. Jag avbryter gärna och min kollega säger: "Men lyssna!", lite lagom irriterat. Som snubbe är man fostrad att uppvakta, tuppfäkta och göra reklam för sig. Men gillar man själv folk som maler på som en dålig standuppare eller är det roligare med någon som lyssnar? Du vet själv svaret.
Men varning för falska lyssnare. Bara för några dagar sedan satt jag också på ett möte i ett dåligt inrett rum med några som lovat lyssna på mig och som sa att de gjorde det. Men när jag ansträngt mig och verkligen förklarat pedagogiskt, så var det som om jag aldrig yttrat något. Det var bortkastad tid för alla inblandade. Lite som om jag suttit där ensam och talat med den kala väggen. Lite som i kommunfullmäktige igår. Ett tips är att faktiskt visa att du lyssnar och att det som sägs påverkar dig. Du vet inte allt och de mest otippade kan lära dig saker.
Det som skiljer oss människor från andra djur är vår fantastiska förmåga att föra dialog och att samarbeta.