De kommer alltid att ha fel

Senast i fullmäktige så satt vi gröna ett bord från SD i fikapausen. Vi har inga fasta platser, men ofta sitter man partivis och passar på att snacka lite om ärendena som kommer. Ibland minglar vi förstås lite med folk från S eller Fi, men rasisterna sitter alltid för sig själva, lite eljest som den sekt de är. Äldre och medelålders män och bara en kvinna som heter Lisbeth och som ofta går upp och argumenterar mot genuspedagik och barns rätt att få höra sitt modersmål i förskolan. En gång skämtade hon till det och kommenterade min manlighet under jubel från polarna. Jag ser hur se sitter där och dricker sitt kaffe och äter mackor och förundras över hur man kan ägna sitt engagemang i samhället åt att försöka hindra människor från hitta en fristad i Sverige och sen om folk ändå lyckas ta sig hit, vilja stöpa dem i en form. Det är också obegripligt varför de till varje pris vill låsa in barn i kön och roller. Återigen: hur kan man välja att kandidera i val för att några andra inte ska få blomma.
Männen och kvinnan vid rasistbordet verkar inte särdeles lyckliga eller lyckade. Tvärtom, det vilar något tragiskt över dem. De är till förvillelse lika varandra i stil och tal och jag undrar lite stillsamt hur roligt de tror att Malmö skulle vara om alla såg ut som dem.
Så ringer klockan och pausen är slut. Dags för herrarna och damen vid bordet bredvid att trycka in sig på talarlistan och brinnande av ironier, hat gå till angrepp på svaga och minoriteter. En av dem föreslog till och med i en intervju att man skulle sätta in militär när det blev bråk i Rosengård. Nu sägs de växa, men det spelar ingen roll om de så får 95 procent av rösterna. De kommer alltid att ha fel.