För enkel för att jag ska förstå den

Ja, jag vet att lyckan är för enkel för att jag ska förstå den. Det får jag acceptera. Jag ser ju fåglarna landa i träden och på marken och vi går och hänger upp fågelmat som ser ut som falaflar i nät så att fåglarna härdar ut hela mars. En kollega kommer förbi och säger att hon läst att man inte ska hänga upp fågelmat. Det är visst något med balansen som rubbas, lite som att man slutar jaga om man får allt gratis. Analysera det.
Min dag börjar med inre röra, med frustration. Hur bra det än blir så är det aldrig bra nog. Hur meningsfullt livet än är, så önskar jag alltid mer. Jag kräver, livet levererar och då höjer jag genast ribban. Det är som när ungarna hade utvecklingssamtal i skolan och även om de nådde alla mål så skulle man hitta något som inte var bra nog, något som kunde bli bättre. Vi är fostrade in i otacksamhet och missnöje.
Bäst mår jag när jag skriver, när jag pratar med folk, när jag springer, när jag reser, när de ungarna är hemma och man har en stund tillsammans och är i takt med världen och alla runt mig. Sämst är det när jag tänker efter för mycket. Då försvinner fågeln från mitt synfält.