Död åt alla sockerpolicies

Nio semlor har det hunnit bli i år för min del, men nu är det troligen slut. Om jag fikar på stan i helgen, så blir det troligen någon annan bakelse, allra helst en Budapest, för de är godast av alla. Ja, jag äter saker med socker i. Läsk har jag nästan helt fasat ut, men choklad och bakelser, oh yes. Det kräver sina löprundor, men eftersom löprundorna ändå har en mindfulnesseffekt på mig så är det ingen uppoffring, tvärtom. Jag springer där och stärker min benstomme och bränner fett och en fågel lyfter från mitt hjärta och tankarna klarnar och blir stringentare än någonsin.
På jobbet däremot, har vi en sockerpolicy. Sägs det, för när jag ber att få se den så mumlas det om att det är ett gammalt beslut om att använda så lite socker som möjligt. Ingen jag känner skulle å andra sidan föreslå en ohämmad användning av socker, så det slår in öppna dörrar. Det är helt enkelt inte gott och festligt om man äter godis morgon, middag och kväll. Men någon gång då och då. Varför inte? Och när fredagen kommer på jobbet så vankas det ändå oboy och sockrat bröd. Det är bara glass och kakor som är haram. Så konsekvent var det. Och när chefen jämför socker med alkohol, så visar det hur random och ovetenskaplig sockertjafset är. Ingen slår sin fru eller kör av vägen efter att ha ätit bakelser. Det är lika töntigt och fel att påstå det som att kaffe är en drog, vilket jag får höra ibland. Jag har aldrig hamnat i fel säng efter att ha druckit kaffe. Det snacket håller inte. Socker riskerar att ge dig hål i tänderna och övervikt. Det är alles och gillar du bakelser och glass så får du se till att röra dig och borsta tänderna som kompensation. Det räcker. Död åt alla sockerpolicies.