Skriver 8 mars och gör ett kvinnotecken på whiteboarden på jobbet. Det är det minsta jag kan göra. Visa att jag ser och uppmärksammmar dagen. Inte med rosor och tårta som i Ryssland, utan som den kampdag det borde vara. Sen kommer en kollega och säger att det är löjligt med en kvinnodag. Jag tar inte diskussionen, men tycker ändå att det är en bra sak med dagar för att uppmärksamma sådant som behöver ändras på. Fortfarande är det så att du i hög grad bedöms efter det du har mellan benen snarare än det du har innanför pannan eller i ditt hjärta och det är dumt, om man nu alls ska bedömas. Föräldrar på jobbet som kanske är 20 år yngre upprepar samma mönster som farmor och farfar och det är trist och begränsande. Pappor tar inte ut mer än minmal föräldraledighet av diverse märkliga anledningar och kvinnor som satsar på sin karriär skuldbeläggs fortfarande, trots att de oftast är två föräldrar minst som kan dela. Flickor på jobbet befordras till hjälpfröknar och pärlar, medan killarna far runt och är superhjältar. Tjejerna drömmer om att bli prinsessor, istället för att bli statsministrar, men så har ju Sverige aldrig haft någon kvinnlig statsminister heller. En sketen kvinnodag ändrar förstås inget ensamt. Men små saker och steg förändrar bit för bit. Fast så jävla långsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar