Och så måste vi fostra våra söner.

Så hör vi sirener igen, som så många gånger förr. Här i stan där träden växer till himlen, som Nisse Hellberg sjunger, samme Nisse som inspirerade mig att ge min yngste det kanske mest malmöitiska av mellannamn: Wilmer. Men det det är svårt att piska upp den där där entusiasmen över stan och sakernas tillstånd när människor skjuts och när man bara något kvarter härifrån hittade en laddad handgranat. För bara några år sen hade det kunnat vara min yngste med kompisar som var ute och lekte och såg något intressant ligga där. Jag sitter sjuk i min soffa och kollar som så ofta ner på gatan. Det händer mer än man tror på Bergsgatan, denna genomfartsled och fyrfiliga pulsåder. Där kommer några tjommar i en svindyr Audi och där försöker en tant med en hund ta sig över gatan med livet i behåll. Det är snubbarnas värld här. Lika normaliserat som det blivit att man gör upp fysiskt om allt från skitsaker som svartsjuka, politiska motsättningar och knarkaffärer, lika självklart är det fortfarande att snubbar i bilar får ta sig mer plats än tanter med hundar. De där bilarna som kostar som en mindre bostadsrätt borde inte ens köra här inne i stan. Det är 40-gräns, det hade räckt med en EPA-traktor. Innan vi ropar på fler poliser och kameror eller åtminstone samtidigt, så måste fundera på vad det är i maskuliniteten som gör att några av oss har så stort behov av att glänsa i stora bilar eller vifta med vapen, hur man kan vara så lättkränkt. Allt i mansrollen är inte dåligt, det är bra att ta initiativ och att stå upp för sig, bra att vilja ta plats, men en hel del annat har gått fundamentalt snett. Ja, varje ung människa som blir dödad eller skadad är ett nederlag för alla oss som är samhället. Men trygghet byggs inte med kameror eller poliser. Det bygger vi tillsammans genom solidaritet och jämställdhet och såna där mjuka saker som inte låter så tufft och bra i talarstolar och kommentarsfält. Och så måste vi fostra våra söner. Inte minst.