Går aldrig med mobbarna

För exakt ett år sen skrev jag en bloggpost som handlade om trafik och klass. Den var starkt kritisk mot framför allt mitt eget parti och av det skälet tvekade jag en smula inför att lägga upp den. Men jag gjorde ändå det och den lästes, lajkades av några få och delades av någon. Livet gick vidare.
Fyra dagar senare toppade jag Aftonbladet och blev under en timmes tid nerringd av journalister. Och då inte för någon åsikt jag framfört, utan för en misslyckad metafor, en klumpig formulering. Jag fick också en Facebooktråd till min ära. Jag var nere men uppe på fem. Sen tystnade det och de som hetsat struntade både i mig och saken. Men både den som ringde tidningen eller de som deltog i hatfyllda trådar fattade vad jag menat och att en metafor är just ett sätt att bildlikt försöka beskriva något. Inga vuxna normalbegåvade tror något annat. Det får jag bekräftat från tid till annan. En mamma på förskolan sa bara för någon vecka sen hur dumt och fel hetsen mot mig hade varit. Men lockelsen att få sätta dit en som man betraktar som motståndare vägde tyngre, liksom medias klickjakt. Det är ovärdigt. Vi kan inte ha en värld eller politisk verklighet där man hellre kickar en person i huvudet än möter en blick eller tar en saklig debatt, i varje fall vägrar jag att delta i det. Och det jag gör är att i varje läge försöka tolka positivt och alltid i sak. Och jag deltar inte i drev i sociala medier. Jag går aldrig med mobbarna.