28 januari 2015

Förstånd att inse skillnaden

Min dotter skickade en nyckelring till mig med den första delen av den klassiska sinnesrobönen. Hon känner mig, flickebarnet, som inte är ett barn längre utan en vuxen kvinna i en annan del av världen. För oss som har svårt med måttlighet är den kravfyllda bönen på en liten plåt närmast hjärtat välkommen som en liten påminnelse. Gud kan man tro på om man vill, eller så ser man der bara som en uppfordrande note to self.
Effekten är densamma.
Att allt som händer inte är min skuld eller ansvar och att jag kan nedstiga från grandiositetens tron, liksom och skippa både självömkan och självplågan. Att sträcka ut handen och be om hjälp är ingen skam, utan ett privilegium.
Men somligt kan jag faktiskt påverka och det är den skillnaden jag måste lära mig.
Det var så lätt att låta vinet flöda och ta omdömets och ångestens plats i min kropp. Det tog mig till många spännande platser och möten innan jag vaknade på den där parkbänken på försommaren 2007, förnedrad, mentalt och känslomässigt utblottad. Verkligheten hann i kapp, som det brukar heta.
Att hålla sig nykter, ta ansvar och leva i sanning är ingen promenad längs vattenbrynet för en sån som jag, att förbjuda sig att fly är ofta oerhört tråkigt och livet är fan ingen fest, utan en vardag i slutet av januari. Att hitta glädjen där och då är utmaningen. Ett barns skratt, ett befriat Kobane, en seger i Quizkampen mot frun, ett snyggt hem och en smörgås med mesost. Att göra en annan människa väl. En ny bit cykelbana. Sånt man kan påverka.

23 januari 2015

Så var du redan 14 år

Kan nån förstå hur tiden går? 

Det är som i Affes sång och jag bläddrar bakåt i bloggen och ser notiser om hur jag går och fikar med min fyraåring och alla samtal vi för. Hur vi åker till Legoland och hur vi promenerar i parken eller bara är i hemmet, var och en upptagen med sitt. Vi har haft många goda stunder ihop, även om det från tid till annan satts käppar i hjulet för vår relation. Jag har envisats med att försöka känna att det viktigaste inte är att vi är tillsammans, utan att han har det bra. Men det har gått sådär, man vill ha sina ungar hos sig, så är det bara. Minstebror har jag kallat honom, men nu är han lång och gänglig och röd som en solnedgång. Inte alltid den mest kompromissvillige, men det hör till, så ska det vara i tonåren. Man ska pröva sina vingar, göra uppror och hitta sin grej och sitt sätt att göra sakerna på. Det vore ett misslyckande om mina barn inte hade perioder när de ifrågasatte mig. När andra politiska föräldrar skryter om att deras barn är som dem och kopierar deras åsikter, så ryser jag av vämjelse. Det är inte så världen går framåt. Det är så outsägligt spännande att ha barn, han och hans syskon är det bästa jag gjort och kanske det enda riktigt viktiga och bestående. Nu är min uppgift att släppa ut honom i det fria, men ännu några år till kommer han att höras där uppifrån övervåningen. Min älskade lille, minste och sista barn.

21 januari 2015

Utan israelhat ingen antisemitism i Malmö

Det var på våren 2013 när Eurovision-cirkusen kom hit och det var i samband med en tennislandskamp. Det är när Israel försvarar sig mot terror eller när kriget i Gaza flammar upp igen. Då börjar delar av det politiska Malmö röra på sig. Vid såna tillfällen står vänsterpartisten Daniel Sestrajcic och skriker slagord på torget eller så håller s-kvinnan Hillevi Larsson glatt upp en karta där Israel är lika utplånat som de judiska församlingarna i Gaza och Bagdad, för att bara nämna två riksdagsledamöter som brinner av engagemang mot Israel. Och det hjälper liksom inte att man kanske i förbigående säger att alla judar såklart inte bär skuld (som om skulden är självklar i Mellanösterns olika konflikter och möjligheten till judisk skuld funnes) eller lite hastigt nämner tvåstatslösningen. Det vi alla kan se, och några jublar över, är att Israel särbehandlas. Inga bojkotter föreslås mot Danmark, Frankrike eller Estland.
Och att judar då möjligen kan vara okej om de hyser rätt åsikter, något som man aldrig skulle säga om folk från Rom eller Rotterdam. Det enda som egentligen skiljer Israel från andra länder är att man har en judisk befolkningsmajoritet och är en trygg hamn för alla judar som vill undgå pogromer och diskriminering och så det lilla att de flesta av deras grannar vill se dem utplånade och att det då kräver handlingar som vi fina svenskar kan kan två våra händer och slippa.
Jag Israel hatas och när Israel hatas är det judar som hatas.
Effekten blir därefter.
Judar angrips i Malmö.
Oavsett intentionerna och hur mycket kommunen än försöker släta över fadäserna med lite taffliga arrangemang på förintelsens minnesdag och pro forma-deltagande av kommunalråd i kippavandringar, så är det så. Israel pekas ut som syndabock av okunniga men karriärkåta politiker och den direkta följden av det är att Malmös judar döljer sina kippor och stjärnor, men drabbas ändå. Ska vi få bukt med antisemitismen i Malmö, så måste vi ta itu med israelhatet. Det finns ingen annan väg.

18 januari 2015

Jihadkrigare och kommunpolitiker

Några av oss är kommunpolitiker. Ni vet, såna som måste hitta och finansiera de där lösningarna som andra ropar efter. Eftersom vi ska finansiera det med dina pengar, så försöker vi dessutom vara lite ödmjuka och pröva olika pros and cons. Och tänka lite långsiktigt. Nu föreslog en centersnubbe i Örebro att hemvändande jihadkrigare skulle få terapi och sysselsättning. Han tänkte väl att något får man ju hitta på så att de kanske kommer bort från extremismen och får annat att fundera på än att bränna synagogor och döda dåliga skånska konstnärer. Man kan ju tycka att obearbetade krigstrauman och sysslolöshet inte främjar återanpassningen i samhället, liksom. Det skulle han inte ha sagt. De tuffa killarna (och några tjejer) på nätet kom istället med alternativa förslag som att ge återvändarna en enkel biljett tillbaka till Syrien eller inlåsning i någon källarhåla någonstans. Kanske bra förslag det med, vad vet jag? Men det är inga redskap vi politiker förfogar över, för att tala som vi vi gör på våra sammanträden. Bevisläget för åtal om krigsbrott är troligen inte heller det bästa. Det vi får resonera om är sånt som vi verkligen kan göra. De höga hästarna är inget för såna som jag. Vi rider på sega tålmodiga islandshästar genom frusna bergspass och det går inte alltid så fort som vi vill. Ibland längtar man efter att få rusa i full galopp nere på slagordens gröna fält, men man ska ju helst kunna se sig i ögonen när kvällen kommer. Troligen blir det ingen terapi eller sysslesättning för de grymma virrpannorna som på fullt allvar tror att de handlat på uppdrag av gud. Inga hårda tag heller. Det blir liksom ingenting. De kommer att dricka kaffe i nåt förortscentrum, misshandla lite random folk och till sist kanske slänga en sten in genom fönstret på det judiska församlingshemmet. Allt på din och min bekostnad. Kunde vi använt de pengarna bättre, kanske?

16 januari 2015

Alla soffors moder och partiet

Friday night and the lights are low. Jag sitter i alla soffors moder och tar igen mig. Soffan som vi fick till skänks, eftersom den inte gick att flytta efter att lägenheten byggts om.
Efter jobbet åt jag, gick och la mig en stund och tog en dusch. Min kropp är inte helt med på banan. Vetefan vad det är. Stress, vill man ju tro, eller influensa, det är ju såna tider. Funderar på mitt partis usla siffror i opinionsmätningar och även backlashen i valet. Det är funderingar vi måste ha nu. Och de tankar som stiger ur min soffa är att partiet fortfarande dras med barnsjukdomar eller vad vi ska kalla det. Fortfarande finns en osund ungdomskult i partiet och en kärlek till högskolepoäng, snarare än arbetslivserfarenhet. Vi försöker fjäska till oss stöd hos vissa grupper, samtidigt som andra glöms bort. Själv är jag klokare nu än när jag gick på högskolan och har bättre omdöme än när jag var tjugo. Och jag bor inte i ett miljonprogramsområde, därför att jag har råd att välja bort det. Mina radikala övertygelser är inget jag läst mig till, det är saker jag erfarit och dragit slutsatser av som lett mig dit. Jag blir inte arg om någon använder ord som han, hon och man. Vi gröna ska nog försöka spegla den mångfald vi så vältaligt förespråkar. Kanske ska nästa kvinnliga språkrör vara en svensk Angela Merkel, en överviktig medelålders tant som haft ett och annat redigt jobb. Kanske ska nästa manliga språkrör vara som min äldste son, en förortssvenne med ADHD som misslyckats i skolan, men som rest på sig och gör ett viktigt jobb som barnskötare i förskolan? 
Lova att aldrig mer säga diskurs eller kontext och aldrig peka ut medelåders vita män som förtyckare, eftersom sjukpensionerade och arbetslösa från sunkiga fd bruksorter troligen har svårt att känna sig överordnade vårt kvinnliga språkrör.
Ja, inte vet jag och vi kommer såklart aldrig att bannlysa några ord och jag ser tyvärr inte många ansatser att bredda partiet. Men mer av samma är sällan en bra metod, när det som gjordes före valet inte var bra nog. Och vår politik är bra och håller, utom när det blir alltför medelklassinsnöat. Ministrarna gör i huvudsak ett gott jobb och ännu mer så allt duktigt folk i regioner och kommuner.
Och vi har klimatfrågan. Den är vår.
Det kan bli bra. Vi kan visa både bredd, höjd och djup, precis som soffan i vardagsrummet. Och precis som den är vi gröna här för att stanna.

14 januari 2015

GP, hejdå.

Okej, jag har aldrig varit ett större fan av Göteborgsposten. Det har varit väl mycket referat om det lokala etablissemangets göranden och låtanden och mindre av glad debatt. Man har ju inte direkt hatat Göran J och göteborgsandan, utan snarare varit dess kamporgan mot utbölingar och upprorsröster. Det har väl körts en del volvo bland redaktionsledningen, metaforiskt uttryckt.
Vi gaisare har ju dessutom av och till kallat avisen Kamratposten eftersom det varit väldigt blåvitt, om vi säger så. Å andra sidan hade GAIS inte varit GAIS, om de vunnit familjen Hjörnes hjärta. 
Kanske är det insikten om om att man vuxit ihop med stadens elit som gör att man rekrytererar en ung oerfaren debattör som åsiktschef. Men det är ett misstag, likaväl. Att Alice Teodorescu inte direkt har kontakt med verkligheten visar hennes märkliga spalt om attentaten i Paris, som hon kopplar ihop med en störig unge som tykade sig mot henne när hon var lärarvikarie i Lund som nittonåring. Det är sånt man kan säga i Ring p1 eller Svt debatt, men det duger fan inte på en av landets största tidningar. Jag har inga problem med att man tar ut svängarna en smula, men att generalisera utifrån en åttaårig unges uttalanden och några lärares handfallenhet är det direkt dumihuvudetvarning på. Självfallet gör muslimska elever som deras kvinnliga lärare säger, om inte så vore så skulle inga av Malmös skolor fungera och det gör dom, tvärtemot vad ni hört. Och om en unge tror sig kunna styra och ställa får läraren visa vem som bestämmer i klassrummet. Svårare är det inte. Eller, det kan ju för all del vara rätt svårt vissa gånger. Att elever testar vikarier var en tråkig sanning även på min etniskt rena vita skola i sjuttiotalets solsken. Att GP väljer en politisk redaktör som spelar på fördomar och gör infantila analyser är obegripligt. Även om tidningen varit en del av ryggdunkargänget på blåvitts sittplatsläktare, så har man åtminstone hållt sig inom anständighetens gränser. Med Alice blir det andra bullar. GP, hejdå.

12 januari 2015

Viva hate - leve de inte så perfekta

Ångesten slog en knytnäve i Solar plexus och så var det i gång igen. Detta att vara not so perfect. Imperfekt, om man vill leka med orden, bortglömd, sorglig och andfådd. Omcyklad under järnvägsbron av alla som bara trampade på lite grann och det var de flesta denna måndag eller vad det nu är för en dag. Jag har ett arbete nere på jorden och det är nog tur det. Fasta ramar och trygga omgivningar, utan det skulle jag falla fritt såna här dagar. Därför har jag inte varit sjukskriven en dag sedan januari förra året, på en arbetsplats där folk faller som furor för motorsågar. Det är inte en bedrift, det är ren och skär överlevnad. Så på kvällen ser jag alla tre avsnitt av Viva hate. Referenserna till mitt eget liv, ehuru några år tidigare är så många i ljud, bild och handling att jag inte orkar dra en enda, även om aldrig bildade något band. Man kan undra varför, men det var väl nog med fiaskon utan det. Ni ser, jag dömer mig ohörd, fast jag egentligen vill hylla alla inte så perfekta, alla vi som trampar över och trampar snett någon gång, i denna spindoktorerade, copypastade, stenhårt ordprocessade tid. Och jag ser filmen och det släpper, det onda och jag sjunker djupare ner i alla soffors moder i mitt hem på Bergsgatan 35. Saker är inte så dåliga som dom ser ut. Också den här dagen skulle passera. 

11 januari 2015

Paris, en kärleksroman?

Första gången kändes det som om Paris avvisade mig. Vi kom från London, skulle bara stanna över dagen, Gare du Nord till Austerlitz med Louvren och Eiffeltornet på vägen. Det var trångt och försäljare krängde små torn i plast och all möjlig skit längs vår väg. Jag var femton år och ville vidare till Spanien. Det yrde revolutionära tankar i mitt huvud, men mer då Baskien och Spanska inbördeskriget än frihet, jämlikhet och broderskap. Det franska språket var bara en krångligare spanska och det var dyrt och krångligt. Andra gången var jag där med goda vänner, vi var vuxna, för vi hade fyllt 20 och jag läste Hemingway och letade upp hans adresser och givetvis Jim Morrisons grav. Vi drack femfrancsvin och var sådär unga som vi aldrig blir igen, som man såklart inte heller önskar. Det går inte att leva på det viset, man måste till slut knyta kängorna och börja gå någonstans. Tredje gången hoppar vi över, men fjärde gången var mer som en smekmånad, en dubbelsäng på ett enkelt hotell i femtonde distriket, vid ett torg befolkat av duvor och gubbar som diskuterade världsläget. Jag läste en bok av Pär Rådström och ville resa till femtiotalet, till jazzklubbar och skitsnygga kläder.  På hörnan låg en tabac där gubbarna drack pastis och spanade på unga vackra parisiskor som passerade på väg till metronedgången. Gatstenarna som brutits upp i maj 68 var överasfalterade och Sartre var död, De Gaulle var död och inga konstnärer syntes till vid Montmartre eller Montparnasse. Paris blir vad du gör det till, en symbol för frihet, kärlek eller kolonialt förtryck eller kanske bara en stad full med vanliga människor som går och handlar mat till shabaten i den där affären, du vet, vid Porte de Vincennes. Folk som trängs i metron, letar efter jobb och kisar mot solen från en bänk i Bois de Boulogne en torsdag i slutet av april. Idag är Paris världens huvudstad, säger Hollande och det är bra. Jag ser honom i min skärm, frusen, sammanbiten.
Vid hans sida står Israels premiärminister och Gabons president. Folk ropar Charlie och jag vet att det goda vinner till slut, även om priset är högt. 

09 januari 2015

Jag har tolkningsföreträde

Det luktar popcorn från köket och dessutom ligger det kaninskit under matsalsbordet, som vi kallar lite högtidligt kallar vårt snygga bord som vi bar hem från Myrorna. Det är barn hemma, en går runt och sjunger, andra kollar TV och spelar spel och någon poppar alltså popcorn. Den familjebildning vi valt åt oss är en mardröm för vänner av ordning och struktur. Vi lever det liv fundamentalisterna varnar för. Sen följer vi väl med i nyhetssändningarna som alla andra. Det är inte alla som ropar Je suis Charlie, om man säger så. Det vanliga gänget som brukar hänga på alla demonstrationer lyser oanmälda till morgondagens manifestation här på Möllan. För delar av vänstern slår det runt när gärningsmän är personer man lärt sig se som offer och offren istället är judiska husmödrar och satirtecknare. Det var ju inte så det skulle vara. Några säger skyll dig själv som muckar med fel gubbar och delar av vänstern vill i sann självhatande anda ha det till att vi i väst genom vårt enorma förtryck skapat den islamska terrorismen. Men det är förstås struntprat. Du är skyldig att vara en god människa oavsett förutsättningar. Sen är det väl frågan hur mycket det handlar om svaga och förtryckta som reser sig mot överheten. Fascism är fascism oavsett förklädnad. Och de rika saudier som brukar sponsra islamisterna är ju inte underordnade på något sätt. Jag vägrar ta på mig skuld för andras gärningar. Jag har nog med mitt eget i det avseendet. Detsamma gäller för alla muslimer jag känner. Bassem, Farihan, alla vänner, partikamrater, kollegor, dagisbarn, föräldrar, ni behöver inte ens säga orden. Ni har, needless to say, inte mer med Paris att göra än jag med vikingatågen eller vad fan man vill jämföra med. Identitetspolitik är inte så lyckat när man drar det för långt. Och med tanke på den bloggare som i morgon ska piskas femtio gånger, så fortsätter jag att tala och tycka om vadhelst jag vill. Jag tar det tolkningsföreträde som passar mig. Försök att stoppa mig.

edit: Vänsterpartiet kommer att ha en talare vid demonstrationen. Kritiken kvarstår dock till största delen.

07 januari 2015

Gud har humor, fanatiker har det inte

Fanatiker har absolut ingen humor,
i synnerhet saknar de självironi och självdistans. Det är troligen ett av de säkraste kännetecknen, för rätt ofta går de i övrigt på Morristowns gator klädda som vanliga män, sin självpåtagna utvaldhet till trots. Skojar du ändå om eller med dem så kan det kosta dig allt från vredgade ord till ett skott i pannan. Tycker man att man har en mission från gud, så har man gett sig själv frikort för det mesta. Men om gud finns så har hen humor. Gud kanske ställer krav eller önskemål på oss, men hen förstår att vi skojar och tramsar. Hen vet ju vad hen skapade den där gången. Om detta har jag fört livfulla diskussioner med både höger, vänster och troende av olika slag. Några tycker att jag ska vara snäll mot vissa religionsutövare för att de på andra sätt kanske är underordnade eller far illa. Problemet då är att var och varannan religiös församling tycker synd om sig, trots att vi i Sverige har en religionsfrihet andra bara kan drömma om.
Men. Om jag missbrukar herren min guds namn eller äter gris eller klipper gräset på söndagen, så är den en sak mellan mig och höga vederbörande och inget som du ska lägga dig i. Får du lov att vara trogen, så får jag lov att vara otrogen. Jag får driva med din tro och du med min.
I Sverige kan således profeten Muhammed avbildas som en rondellhund och Jesus från Nasaret som läderbög. Ingetdera är för mig god smak, men jag gillar inte Paradise hotel och dansbandsmusik heller. Det får finnas ändå. Världen skulle bli en tråkig plats om min smak upphöjdes till allmän lag. Eller din tro.

05 januari 2015

Blockad

Det händer lite då och då på sociala medier att jag blir blockad, som det heter när när någon inte vill att jag ska se vad de skriver. Sen innan man vet ordet av så kan man falla i nåd igen; det hände senast häromdagen. I sju fall av tio handlar det om politiska motsättningar och inte bara med folk längst ifrån en, även (minst) en partivän har låst ut mig med dubbla reglar från sin åsiktskorridor, för att inte tala om allas vår Adrian Kaba och diverse andra israel- eller judehatare på vänsterkanten. Det finns egentligen inget omoraliskt i det, yours truely har ingen rätt till någon annans space. Men det är ändå lite konstigt. För mig skulle det vara väldigt tråkigt om alla jag talade med bara fanns inom min ryggdunkande comfort zone. Risken är också att man tror att ens lilla hörn är hela världen.

03 januari 2015

Komma hit och vara otacksam

Vaknar i soffan. Min vanliga säng är utlånad. Men det är inte valet av tillfällig sovplats som gjort mig sömnlös, det är vanliga anderstankar som hoppat runt i huvudet som popcornen i en kastrull stora delar av natten. Jag är dömd att vara en orolig själ. Det får jag stå ut med.

Jämfört med hur en del andra har det är det ändå peanuts. Mig bussar ingen omkring i femton timmar innan jag till sist förväntas stiga av utanför en gammal militärbarack in the middle of nowhere. Ingen kräver heller att jag ska vara glad att slippa Auschwitz eller kriget i Syrien.

Däremot är det tydligen så att de människor som kommit att bli en del av Sverige genom invandring förväntas gå omkring och vara tacksamma dagarna i ända, tacksamma och utan större krav på tillvaron än dresserade nyttodjur och helst ska de le och sjunga på kommando och däremellan göra goda gärningar så att Dick Harrison kan få berömma dem i DN. Om inte så sker kommer alla som är födda här att bli sverigedemokrater, är slutsatsen, som till exempel Aftonbladet framför, påhejad av det vanliga missunnsamma gänget på nätet.

Tydligen finns det ett diffust vi som byggt upp något som ett diffust dom inte ska komma och kräva att få vara en del av.

Jag är väl för all del en av de första att bejaka att man stannar upp och ser till det man har, mer än till det man saknar. Men det är för min egen del, för att inte jag ska drunkna i sorg och självkritik.
Att begära mer av andra än av mig själv är inte rätt och min födelseort ska inte ge mig fler privilegier än andras.
.