07 januari 2015

Gud har humor, fanatiker har det inte

Fanatiker har absolut ingen humor,
i synnerhet saknar de självironi och självdistans. Det är troligen ett av de säkraste kännetecknen, för rätt ofta går de i övrigt på Morristowns gator klädda som vanliga män, sin självpåtagna utvaldhet till trots. Skojar du ändå om eller med dem så kan det kosta dig allt från vredgade ord till ett skott i pannan. Tycker man att man har en mission från gud, så har man gett sig själv frikort för det mesta. Men om gud finns så har hen humor. Gud kanske ställer krav eller önskemål på oss, men hen förstår att vi skojar och tramsar. Hen vet ju vad hen skapade den där gången. Om detta har jag fört livfulla diskussioner med både höger, vänster och troende av olika slag. Några tycker att jag ska vara snäll mot vissa religionsutövare för att de på andra sätt kanske är underordnade eller far illa. Problemet då är att var och varannan religiös församling tycker synd om sig, trots att vi i Sverige har en religionsfrihet andra bara kan drömma om.
Men. Om jag missbrukar herren min guds namn eller äter gris eller klipper gräset på söndagen, så är den en sak mellan mig och höga vederbörande och inget som du ska lägga dig i. Får du lov att vara trogen, så får jag lov att vara otrogen. Jag får driva med din tro och du med min.
I Sverige kan således profeten Muhammed avbildas som en rondellhund och Jesus från Nasaret som läderbög. Ingetdera är för mig god smak, men jag gillar inte Paradise hotel och dansbandsmusik heller. Det får finnas ändå. Världen skulle bli en tråkig plats om min smak upphöjdes till allmän lag. Eller din tro.

Inga kommentarer: