Viva hate - leve de inte så perfekta

Ångesten slog en knytnäve i Solar plexus och så var det i gång igen. Detta att vara not so perfect. Imperfekt, om man vill leka med orden, bortglömd, sorglig och andfådd. Omcyklad under järnvägsbron av alla som bara trampade på lite grann och det var de flesta denna måndag eller vad det nu är för en dag. Jag har ett arbete nere på jorden och det är nog tur det. Fasta ramar och trygga omgivningar, utan det skulle jag falla fritt såna här dagar. Därför har jag inte varit sjukskriven en dag sedan januari förra året, på en arbetsplats där folk faller som furor för motorsågar. Det är inte en bedrift, det är ren och skär överlevnad. Så på kvällen ser jag alla tre avsnitt av Viva hate. Referenserna till mitt eget liv, ehuru några år tidigare är så många i ljud, bild och handling att jag inte orkar dra en enda, även om aldrig bildade något band. Man kan undra varför, men det var väl nog med fiaskon utan det. Ni ser, jag dömer mig ohörd, fast jag egentligen vill hylla alla inte så perfekta, alla vi som trampar över och trampar snett någon gång, i denna spindoktorerade, copypastade, stenhårt ordprocessade tid. Och jag ser filmen och det släpper, det onda och jag sjunker djupare ner i alla soffors moder i mitt hem på Bergsgatan 35. Saker är inte så dåliga som dom ser ut. Också den här dagen skulle passera.