Förstånd att inse skillnaden

Min dotter skickade en nyckelring till mig med den första delen av den klassiska sinnesrobönen. Hon känner mig, flickebarnet, som inte är ett barn längre utan en vuxen kvinna i en annan del av världen. För oss som har svårt med måttlighet är den kravfyllda bönen på en liten plåt närmast hjärtat välkommen som en liten påminnelse. Gud kan man tro på om man vill, eller så ser man der bara som en uppfordrande note to self.
Effekten är densamma.
Att allt som händer inte är min skuld eller ansvar och att jag kan nedstiga från grandiositetens tron, liksom och skippa både självömkan och självplågan. Att sträcka ut handen och be om hjälp är ingen skam, utan ett privilegium.
Men somligt kan jag faktiskt påverka och det är den skillnaden jag måste lära mig.
Det var så lätt att låta vinet flöda och ta omdömets och ångestens plats i min kropp. Det tog mig till många spännande platser och möten innan jag vaknade på den där parkbänken på försommaren 2007, förnedrad, mentalt och känslomässigt utblottad. Verkligheten hann i kapp, som det brukar heta.
Att hålla sig nykter, ta ansvar och leva i sanning är ingen promenad längs vattenbrynet för en sån som jag, att förbjuda sig att fly är ofta oerhört tråkigt och livet är fan ingen fest, utan en vardag i slutet av januari. Att hitta glädjen där och då är utmaningen. Ett barns skratt, ett befriat Kobane, en seger i Quizkampen mot frun, ett snyggt hem och en smörgås med mesost. Att göra en annan människa väl. En ny bit cykelbana. Sånt man kan påverka.