Paris, en kärleksroman?

Första gången kändes det som om Paris avvisade mig. Vi kom från London, skulle bara stanna över dagen, Gare du Nord till Austerlitz med Louvren och Eiffeltornet på vägen. Det var trångt och försäljare krängde små torn i plast och all möjlig skit längs vår väg. Jag var femton år och ville vidare till Spanien. Det yrde revolutionära tankar i mitt huvud, men mer då Baskien och Spanska inbördeskriget än frihet, jämlikhet och broderskap. Det franska språket var bara en krångligare spanska och det var dyrt och krångligt. Andra gången var jag där med goda vänner, vi var vuxna, för vi hade fyllt 20 och jag läste Hemingway och letade upp hans adresser och givetvis Jim Morrisons grav. Vi drack femfrancsvin och var sådär unga som vi aldrig blir igen, som man såklart inte heller önskar. Det går inte att leva på det viset, man måste till slut knyta kängorna och börja gå någonstans. Tredje gången hoppar vi över, men fjärde gången var mer som en smekmånad, en dubbelsäng på ett enkelt hotell i femtonde distriket, vid ett torg befolkat av duvor och gubbar som diskuterade världsläget. Jag läste en bok av Pär Rådström och ville resa till femtiotalet, till jazzklubbar och skitsnygga kläder.  På hörnan låg en tabac där gubbarna drack pastis och spanade på unga vackra parisiskor som passerade på väg till metronedgången. Gatstenarna som brutits upp i maj 68 var överasfalterade och Sartre var död, De Gaulle var död och inga konstnärer syntes till vid Montmartre eller Montparnasse. Paris blir vad du gör det till, en symbol för frihet, kärlek eller kolonialt förtryck eller kanske bara en stad full med vanliga människor som går och handlar mat till shabaten i den där affären, du vet, vid Porte de Vincennes. Folk som trängs i metron, letar efter jobb och kisar mot solen från en bänk i Bois de Boulogne en torsdag i slutet av april. Idag är Paris världens huvudstad, säger Hollande och det är bra. Jag ser honom i min skärm, frusen, sammanbiten.

Vid hans sida står Israels premiärminister och Gabons president. Folk ropar Charlie och jag vet att det goda vinner till slut, även om priset är högt.