Kan nån förstå hur tiden går?
Det är som i Affes sång och jag bläddrar bakåt i bloggen och ser notiser om hur jag går och fikar med min fyraåring och alla samtal vi för. Hur vi åker till Legoland och hur vi promenerar i parken eller bara är i hemmet, var och en upptagen med sitt. Vi har haft många goda stunder ihop, även om det från tid till annan satts käppar i hjulet för vår relation. Jag har envisats med att försöka känna att det viktigaste inte är att vi är tillsammans, utan att han har det bra. Men det har gått sådär, man vill ha sina ungar hos sig, så är det bara. Minstebror har jag kallat honom, men nu är han lång och gänglig och röd som en solnedgång. Inte alltid den mest kompromissvillige, men det hör till, så ska det vara i tonåren. Man ska pröva sina vingar, göra uppror och hitta sin grej och sitt sätt att göra sakerna på. Det vore ett misslyckande om mina barn inte hade perioder när de ifrågasatte mig. När andra politiska föräldrar skryter om att deras barn är som dem och kopierar deras åsikter, så ryser jag av vämjelse. Det är inte så världen går framåt. Det är så outsägligt spännande att ha barn, han och hans syskon är det bästa jag gjort och kanske det enda riktigt viktiga och bestående. Nu är min uppgift att släppa ut honom i det fria, men ännu några år till kommer han att höras där uppifrån övervåningen. Min älskade lille, minste och sista barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar