Som om vi inte fanns, Nathan

Jag springer i Pildammsparken utan diagnoser, men vid femtio vet jag ganska väl vem jag är. Jag vet att det tar emot i början och sen vid fem och tio, men jag vet också att jag kommer att orka hem.
Jag vet vem jag är, som sagt. Och mina barn vet vilka de är. Vi skäms inte för oss. Vi var dom som hade huvudet på skaft men som ändå genererade krismöten i skolan och utanförskap i Anna Odell-klass. Att min son har en diagnos hjälper honom att reda ut saker. Självkänslan ökar när man vet att man inte är ett allmänt ufo, utan bara att vissa saker är svårare för honom än för andra, som om man såg dåligt eller så.
Både för sonen och mig har självinsikten varit dyrköpt. Vad den kostat min flicka vågar jag inte räkna på. Astronomiska tal. Därför är jag glad över alla framsteg som görs och att det finns läkemedel. Jag är också glad för att forskare som Christopher Gillberg granskats, för att man i stort sett har rätt betyder inte att man har alla rätt.
Men DN går ett snäpp längre en så.
Man låter sin Mellanöstern- och Latinamerikakännare skriva en pseudoinitierad artikel där såna som vi inte finns, utan bara är hittepå. Jag blir  lite ställd av det. Visst ska vetenskapen granskas, men den som granskar får ha koll på sina källor och vem hen hookar fast vid. De som tror på rymdkejsare och diagnostiserar folk genom att låta dem hålla två plåtburkar kopplade till en mätare vinner inte i min värld. Scientologerna har fel. Om allt. Det är som alkemi och handpåläggning.
Och den annars gode Schachar stödjer sig just på den sortens människor i den här frågan. Men vet du, Nathan, vi finns. Och vi kommer att finnas. Oroa dig inte för oss. Du behöver inte ens bry dig. Skriv nåt bra om Israel istället.
För som en annan störig typ från Skåne sjöng: vi klarar oss nog ändå. Var finns förresten alla framgångsrika scientologer?