I oktober 1973 såg det mörkt ut för Israel. Egyptiska stridsvagnar drog fram genom Sinaiöknen samtidigt som Syrien anföll i norr. Men taktikern och krigaren Ariel Sharon bröt igenom egyptiernas linjer och kunde till och med sätta i land stridsvagnar på andra sidan Suezkanalen. Israel vann ännu en gång. Arik blev krigshjälte och eftersom det var i Israel så blev han så småningom politiker. Israel är en militärdemokrati. De flesta framgångsrika israeliska politiker har en militär bakgrund, vem har förresten inte det i ett land med flera års värnplikt?
Nio år senare stod jag på ett torg i Göteborg och såg en israelisk flagga brinna. Hela Haga och Masthugget gick man ur huse för krigshjälten hade blivit till en försvarsminister som lät libanesiska fascister gå amok i Sabra och Shatila i Beirut. Det var en befogad demo i protest mot en avskyvärd handling och även i Israel fylldes torgen av demonstranter. Arik fick avgå men kom tillbaks om och om igen. Det sista han hann göra innan stroken släckte hans kraft var att vända om, bjuda in till fred och utrymma Gaza.
Nu svämmar twitter över av kommentarer som är lika okunniga som tvärsäkra. Alla från utrikesministern till argaste vänsterunge vet exakt hur allting var och meddelar detta till världen. Själv tror jag Sharon var en sammansatt person, formad av sin kontext och fångad i den ända till slutet. Det händer något med den som slåss i tre krig. Någonting går förlorat. Kanske fick han tillbaka det mot slutet av sin tid, vi får tro på det.
Sen när han är begraven kan livet gå vidare. Det är trots allt här och nu som fred måste byggas, inte 1953, 1967, 1973, 1982, 2000 eller 2005. Och vi hundratals mil från ort och ställe kan tyvärr inte göra det jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar