Heberlein får mig att heja på Birro

Nu är jag ju vare sig katolik eller medlem i Svenska kyrkan så jag borde väl inte yttra mig. Och i vanligaste fall skulle jag väl stå närmare den milt vänsterinriktade före detta statskyrkan. Men när jag ser debatten mellan Ann Heberlein och Marcus Birro kommer jag på mig själv med att hålla på Birro. Han pallar i alla fall att stå för sin tro när det blåser. Han tycker något och då inte att allt är relativt och lika mycket. Något är rätt och något annat fel i hans värld. För mig är såklart jungfrufödsel och tanken att gud blev människa helt märklig, men det är det som är kristendom och om man duckar för det så går det inte att diskutera. SvK verkar så rädda för att stöta sig med andra religioner. Varför det kan man fråga. Det finns ju skillnader. Vad är problemet med det?
Och när den vänsterkristna eliten dunkar högskolepoäng i skallen på sin motståndare så tappar man mig helt. En övertygelse kan man inte lära in. Det är ingen examen man tar.
Svenska kyrkan är glasklar i sina politiska ställningstaganden, men vagare i trosfrågor. Man hade kunnat förvänta sig att det skulle vara tvärtom. På senare tid har man också fint nog återknutit till den gamla hederliga antisemitiska traditionen. Ibland duger det gamla. Nu kör man korståg mot den judiska staten och blandar sig i en konflikt som man varken förstår sig på eller skulle kunna lösa. Kristna utifrån har gjort tillräckligt i Mellanöstern, tack så mycket.
Själv cyklar jag hem i blåsten och undrar vad allt ska vara bra för. Men folk är fredagsglada i kylan och det smittar av sig på mig.