Pogues, Cohen, Bragg och en flaska i foten

Jag ligger här i min säng, varken mer eller mindre. På ett sätt är det såklart skönt att slippa gå ut i snöskiten, men när orsaken är att jag inte kan röra mig längre sträckor än till köket, toan och vardagsrummet så suger det, som ungdomarna säger. Jag är sjuk och det är jag, trots att jag berömt mig med att aldrig bli det. Hybrisen fick ett dramatiskt slut. Sjuk är jag ändå inte ofta och ännu mindre ofta blir jag skadad. På mig har samhället inte slösat mycket vårdpengar och i gengäld har jag inte många karensdagar att blöda ekonomiskt av.
Fast på Roskilde 1988 blödde jag en hel del. Inte ekonomiskt, än hade inte drickandet svämmat över alla gränser, utan ur foten. Vi stod inne i tältet och hoppade och dansade till Pogues, Cohen och Billy Bragg som körde sina set direkt efter varandra. Bara en sån sak. Tror inte jag fattade hur bra det var, egentligen. Thatchertiden skämde bort oss med bra musik och Cohen filosoferade om Grekland, New York och Montreal.
Men det bar sig inte bättre än att en avslagen flaska lyckades smyga sig genom mes höga sandal och en bit in i min högerfot. Blodet strömmade ut, men jag märkte ingenting förrän Bragg spelat New England som extranummer. Åh, herrejävlar så ont det gjorde, kände jag då och fick linka iväg till sjukstugan. En glad dansk syrra frågade om jag "tagit något", men det hade jag ju inte. Skadad kan bli ändå. Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival.
Och aldrig mer har jag sett Pogues, Cohen eller Blly Bragg. Eller för den delen fått en flaska i foten