29 juni 2013

Packnoja

Sen jag började resa med ungarna blir jag helt nojig när jag ska packa. Glöm inte det, glöm inte det och så är det pass och biljetter och fan vet allt. Och varje gång slutar det likadant: helt odramatiskt. För det man glömmer kan man nästan alltid komplettera med och för det mesta åker vi till ställen där allt är billigare (dvs vi åker sällan till Norge eller Schweiz eller traditionella charterställen). Så nojigheten är onödig och meningslös, men det är nu sån jag är. Biljetter och pass klarar man sig dock inte utan, så det får förvaras tryggt. Och i morgon tidigt bär det av. Vi flyger till Krakow, som i en sång av Håkan Hellström och det är som nästan alltid en kombination av nöjen och bildning. All exclusive, för vi trivs med att äta på en Bar Mleczny eller med att ta en mugg rödbetssoppa på stående fot. För mig är det mer avkopplande att promenera och ta in intryck än att leta efter Peppes bodega, men man är ju olika. Det fina torget, kyrkan med det två helt olika tornen och mäktiga Wawel. Sen kommer vi att besöka Auschwitz-Birkenau, för det kommer vi liksom inte undan. Och väskorna står packade. Allt är med. Tror jag.

27 juni 2013

Girig och ansvarslös?

Jag tror att de ord vi väljer för att beskriva våra motståndare säger mer om oss än om dem. Ju hårdare och mer avhumaniserat vi beskriver de andra, desto mer visar vi vår egen bristande självkritik och oförmåga att se att även människor vars åsikter vi djupt ogillar, faktiskt vill det bästa för världen. Som politiker och människa vill jag försöka komma överens med så många som möjligt. Jag kan inte påstå att jag lyckats så väl med det genom historien. Snarare har jag fått folk emot mig helt i onödan. Jag har varit kass på att vårda relationer, men jag försöker bättra mig. Ett sätt är att lyssna på människor från helt andra miljöer och kulturer än den egna. Folk som är helt olika. Men vissa strider får jag ta. När en vänsterpartist beskriver mina partivänner i regionen som giriga och ansvarslösa och mer än bara antyder att de gröna medvetet för en politik som dödar människor, då är jag på banan. Det är inte okej att påstå så om någon, även om påståendet som sagt säger mer om den som skrev texten än dem som anklagas. Det är viktigt hur orden faller, det är aldrig en bisak. Det står aldrig något mellan raderna, inget är underförstått, de ord du formulerar gäller bokstavligen. Nu verkar det ju lyckligtvis som om de hårda orden inte vinner så mycket gehör hos folk i allmänhet. Människor föredrar i längden såna som berättar vad de älskar, framför såna som berättar om vad eller vilka de hatar. Folk är så smarta att de förstår att My way or the highway inte gäller. Ytterst få politiker som når ansvarig ställnig är förresten giriga och ansvarslösa. Man kommer inte så långt med det. Ödmjukhet och respekt är ett väldigt mycket bättre recept för framgång

24 juni 2013

Det finns möllevångsost!

På Ängelholmsgatan snurrar blåljusen och barska konstaplar muddrar en kille och en tjej. Tjejen ser sammanbiten ut, men killen skrattar och snackar med polisen. Man kan gissa att de stött på varandra förr. Vi gissar på ringa innehav, men vet såklart inte. På Möllan är det alltid brytningstid, här händer det alltid saker. Det är många fasader som putsas och där den såkallade juggeklubben låg har en fancy frisör flyttat in. "Snart är det som SoFo", säger folk, men vi får väl se. Vindarna blåser lite som de vill här. Inne på ICA Möllevången hittar vi stadsdelens egen ost. Jag skämtar på Instagram om lokalproducerade livsmedel, men självklart är den tillverkad någon annanstans. Men det är ändå Möllan. Precis som varorna på China trading på hörnet och tomaterna och gurkorna på torget. Och Subway, oavsett hur många stenar de småländska revolutionärna kastar in. Min revolutionäre son prisar arabaffärernas generösa öppettider och jag skickar honom at köpa choklad. Möllevångsosten har vi inte ens provsmakat.

22 juni 2013

Vilse igen

Värnhem charmar ingen. Torget och bussarna som kommer och går och ett bordtennisbord av betong som ingen någonsin spelar på och monumentet över de vita bussarna som ett stänk av allvar och mening mitt i det gråa. Men alla stadsdelar och mötesplatser kan inte vara Möllan eller Gustav, på en del ställen bor man bara, på vissa platser ska man inte kurtisera, utan bara vara som man är. Fyllona sitter på sina vanliga bänkar och bråkar om flaskors inehåll och om vem som är skyldig vem. Genom pizzerians fönster ser man det gula kvarteret där min trea fanns på fjärde våningen. Där satt jag en gång och läste dikter för en tjej som ändå inte ville ha mig, för livet är inte som i böckerna. Jag hade revor i tapeterna och det stod saker överallt och i barnens rum låg en lastpall som minstebror sågade och spikade i så att det blev märken i plastmattan. Nu är lägenheten renoverad och priserna på pizzerian har gått upp en smula. Andra människor än då passerar ut från torget och in i Kungsgatans grönska. Ray Charles sjunger för de helgdagströtta och vi promenerar iväg och hemåt igen.

21 juni 2013

Svett istället för blommor.

Jag hittar en bloggpost från 2006 om hur jag älskar midsommar och en från 2007 om hur jag äter kebab med sönerna på midsommarafton. Det är en dag fylld av statements och minnen och hur cool jag än försöker vara inför mina midsommarminnen, så träffas jag av bumeranger från då, hela tiden. Fylla och falska förhoppningar är allt jag läser ut av de vackra instagrambilderna som folk lägger ut. Lyckohetsen, kärlekstörsten och rädslan för att inte vara normal.
Det bästa hade varit att resa bort och stå i vattnet där haven möts i Skagen eller sitta under ett parasoll i en vacker stad på medelhavets östra sida. Men vi cyklar och springer istället. Bulltofta i värmen, där unga flickor letar efter sju sorters blommor och unga män tänder grillen och påbörjar den fylla som ska vara tills daggen fuktar grässtråna i morgon bitti. Jag springer bort stresshormonerna istället och vi dricker vatten, med svett istället för blommor i håret.

20 juni 2013

Du som är utan rasistiska föreställningar, kaste första sten

Sydsvenskan skriver om hur "Malmö stad" låter bli att anmäla hatbrott. Klart arbetsledare har ett ansvar. Och politiker och myndigheter. Men Malmö är ju annars alla vi som bor här och det står var och en fritt att reagera. Att bli den killen som inte heilar när alla gör det är nog effektivare än att ropa på nån starkis. Sydsvenskans rubrik talar om judehat,  men vi som läser artikeln ser att det är minst lika mycket afrofobi. Med vanlig medielogik håller man bara en sak i huvudet åt gången, trots att världen är mer komplicerad än så. Och att det som prisats som israelkritik i själva verket ofta är rasism som drabbar enskilda judar har äntligen gått in hos de flesta. Däremot är afrofobin en smula bortglömd, trots att nära nog alla Malmös afrikaner (eller de som ser ut att vara afrikaner) kan vittna om den som en daglig företeelse.
Allt kan man såklart inte veta och vi fäster informationen om rasism på sånt vi redan vet, tror och hoppas. Att kämpa mot antisemitismen anses då borgeligt, eftersom de antisemitiska föreställningen är att judar är smarta och rika. Att kämpa mot islamofobi anses då vänster, eftersom högern anses vara kristen och mot invandrare från Mellanöstern och Nordafrika. Men all rasism är lika illa och bortom vår jakt på Sverigedemokrater måste vi granska oss själva och våra egna förreställningar, trots att det inte är lika kul. De flesta rasister jag mött har varit sossar och M är god tvåa. Jag har hört partivänner uttrycka antisemism. Det finns rasism överallt och är illa var det än uppstår, men allra värst när människor med makt är helt omedvetna om att det kan drabba dem själva. Ingen kommer undan, men alla kan göra något. Vi kan bussa våra barn till Auschwitz, vi kan lära. dem om kolonialism och förtryck och om Rwanda och Srebrenica. Och vi kan samtidigt ta in och granska oss själva.

17 juni 2013

Carina som alltid ritade hästar

Jag minns henne än idag där hon satt i sitt hörn och ritade på bildlektionerna. Carina som alltid ritade hästar. Kanske drömde hon om en egen, men det blev nog inget med det. Inte heller kom hon att leva på sina teckningar, för det är få förunnat att leva gott på sitt kulturutövande. Och hur det än är så måste hyror betalas och mat handlas hem. Man brukar säga att en promille av dom som börjar sparka fotboll kommer att bli fotbollsproffs och i kulturens värld är proportionerna nog domsamma. Få av oss som kompar vår halvdana sång med gitarrspel gör det från Scandinaviums scen, vi har möjligen talang nog att spela till allsång på nån fest eller så. Det är Carina jag tänker på när jag hör hur mitt parti nu förespråkar satsningar på de estetiska ämnena i skolan. Om vi satsar mer på bild och musik, vad ska vi då dra in på? Senast jag såg Carina så hörde jag hur hon talade med en kompis om sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten. Ett viktigt arbete som det inte talas så mycket om. Bra att hon får göra nytta. Kanske kunde hon ha blivit socionom eller psykolog, men betygen räckte nog inte till för det och förresten kom hon nog inte ens på tanken. Carina kom från arbetarklassen. Hennes pappa drack nog lite för mycket och blev sjukpensionerad med en ond rygg, vill jag minnas. När Carina läste högt inför klassen satt medelklasspojkarna och fnissade tills fröken sa till. Erik som gick in i sin pappas firma sen och Peter som visst syslar med reklam eller vad det nu var.Självklart tog dom den plats som klasstillhörigheten skänkte dom, medan Carina sjönk längre ner i sin stol. Ja, mitt parti menar väl, men tänker inte alltid hela vägen när det gäller. Tusentals barn lämnar skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna. Carina kunde inte stava till aldrig eller alltid och hon hade ingen aning om var Warszawa låg eller vem som var utrikesminister. Ekvationer fick hon heller aldrig kläm på. Skulle skolan då ha gett henne mer tid att rita hästar eller borde vi gett henne redskap att med tiden få råd att köpa en egen häst?
Carina heter förmodligen något annat i verkligheten. Kanske finns hon inte ens. Det är som det är med arbetarungar. De existerar liksom inte när vi politiker formulerar våra förslag.

15 juni 2013

Sikta på bollen

En partivän till mig som heter Håkan Larsson uppmanar mig i en facebooktråd att läsa på om Mellanöstern. Det är också det enda budskap han har i sagda tråd som handlar om Gunilla Carlssons utspel igår om att svenskt bistånd borde användas som påtryckningsmedel för att få palestinierna till förhandlingsbordet, detta förhandlingsbord som dammat igen eftersom Mahmoud Abbas tycker att Israel redan innan förhandlingarna startar ska uppfylla vissa villkor.
Men oavsett åsikter i sakfrågan så kan jag aldrig sluta att fascineras över 1) tron på att alla kommer att tycka som jag bara de läser samma böcker som jag och 2) att det verkligen finns de som tror att personliga förolämpningar leder till att samtalspartnern ändrar åsikt.
Min ödmjuka erfarenhet är den motsatta. Jag övertygar sällan någon som har en bestämd uppfattning om jag inte börjar med att respektera hens kunnande. Och om hen tycks okunnig kan jag kanske börja med att fråga hur hen ser på några fakta jag presenterar. Inte för att jag alltid varit Guds bästa barn och inte för att det alltid är dåligt med höjda röster och högt tonläge. Jag är inte alltid fin i kanten, som ni vet och ibland behöver luften rensas. Men den som vill vinna en match ska nog snarare sparka på bollen än på motståndarens ben.

14 juni 2013

V och M tävlar i att skuldbelägga Israel.

Gaza styrs av religiösa fundamentalister som inte bara fängslar kritiker och släpar misstänkta förrädare efter motorcyklar, utan som dessutom lovat stt förinta Israel och döda alla judar på jorden. På Västbanken är det nån slags semidemokrati där man fängslar människor som sägs håna presidenten genom likes på Facebook. Om Fatah vill utplåna Israel vet vi inte helt, men kartor och symboler som produceras där visar inte precis bilden av en tvåstatslösning om man säger så. I det läget sitter biståndsministern och en vänsterpartist i TV och enas om Israels skuld till att förhandlingarna brutit samman. Det är lite konstigt. Visserligen gör israelerna inte saker lättare genom att välja en starkt högerinriktad regering, men den sionistiska huvudfåran gick redan Israels bildande med på en tvåstatslösning. Och från både Sinai och Gaza drogs bosättningarna tillbaka av i tur och ordning högerledarna Begin och Sharon. Nethanyau ska inte skönmålas, men det finns trots allt fakta i målet som talar för att skulden inte alltigenom är hans om man säger så. Tron på att det svenska biståndet är det som gör skillnad är oerhört självupptaget och naivt. Freden kommer när samtliga inblandade vill ha fred. Det beror knappast alls på om en svensk minister öppnar eller stänger sin plånbok .

12 juni 2013

Alla visa män, dom dyker upp igen

Att riksdagens två minsta partier tycker sig tala för hela det svenska folket i sina hjärtefrågor är en smula sorglustigt och kanske lite skrämmande.
Som om vi inte skulle fatta vårt eget bästa, vi som envisas med att rösta för invandring och friskolor. Som om vi skulle böja våra nackar i skam för att opinionsmätningar visar att alla inte tycker som oss i alla frågor. Som om vi egentligen inte tycker det vi säger, utan är köpta av ZOG eller Timbro eller vad det nu kan vara för dunkla krafter som fått oss att gå emot vår egen övertygelse.
Jag förstår att den som är liten kan lockas att vara övermodigt kaxig, för man har väl inte så mycket att förlora om man redan släntrar efter. Men dom som säger sig ha skådat ljuset, ett ljus som står över all diskussion, har ingen framgång hos mig. Ingen ska tala om för mig vad jag egentligen tycker, ingen kan räkna ut vad som är bäst för mig. De sista ska nog inte vara de första i alla fall.

11 juni 2013

Varje hjärta som slår är ett hjärta som slår.

På stationen vid Kastrups flygplats sitter en CP-tjej och väntar på att få rulla ombord på tåget. Bredvid henne står tre andra personer, troligtvis anhöriga eller assistenter, det framgår inte. CP-tjejen ser sig omkring och folk stirrar på henne eller böjer ner blickarna. Vart ska man kolla, liksom. Folk är helt vilsna och kan inte bete sig anständigt. Varför inte bara se en människa, typ? Men funktionsnedsättning är den glömda diskrimineringsgrunden. Det är som om de inte finns och på arbetsmarknaden finns de absolut inte, om jag ska tolka siffrorna rätt. Det är inte heller för deras skull de frejdiga folkpartisterna vill flytta DO till Tensta, utan för andras. Såna som bor i Tensta, ni vet.
I vår familj glömmer vi förstås inte att det finns människor som inte kan gå eller se eller som är utvecklingsstörda. Inte för att vi är så bra, utan för att den delen av verkligheten träffade oss som en blixt för snart trettio år sedan och de känslor som väcktes då blir minnen nu när jag ser en permobil eller så. Vi fick några år av oro och kamp, inte så mycket jag som andra, för jag var bara en morbror vid sidan av. Sen har livet gått vidare och det finns andra funktionsnedsättningar i familjen, men de är som viskningar jämfört med åttiotalets rop. Några av oss har mer eller mindre kanaliserat erfarenheter och energi för andra som behövt oss och kanske gjort nytta och en skillnad. För varje människa är en människa och jag vet inte vilka liv som är mer eller mindre meningsfulla. Så tänker jag när tåget rullar in och alla går eller rullar ombord. Varje hjärta som slår är ett hjärta som slår.

09 juni 2013

Sirapskakor och kanaler

Det är städer som gäller och några står i särklass. New York,  Berlin, Tel Aviv, Köpenhamn. Där skulle jag kunna leva mitt liv om jag nu någon gång ville överge mitt hemma: Malmö och Göteborg. På landet eller i mindre samhällen skulle jag inte fungera alls. Jag vill gå på gator och springa i parker. Jag vill cykla och åka spårvagn. Jag vill ha service och människor omkring mig. Sån vet ni att jag är. Amsterdam är också en stad värd att vistas i. Liberal och skön, ja, jag vet, lite väl liberal i vissa avseenden. Nu kan man resonera om alkohol och cannabis och varför det ena är så godkänt och fint, men vi släpper det. Amsterdam, tårar i Anne Frank-huis och kanalernas lugna mörka vatten och tusentals pinglande cyklar och spårvagnarnas sköna gnisslande. Ja, det tilltalar mig storligen. Mångkultur och det vackra språket. Ja, dit kom jag tillbaks. För femte gången, tror jag och det är samma varje gång och ändå nya upplevelser. Men sirapskakor och pomfritt med majonäs är en stående ingrediens. Och en och annan sill.

05 juni 2013

Snor nationaldagen från rasisterna

Egentligen är jag inte direkt den som viftar så värst med flaggor eller sjunger Du gamla. Jag är grön och internationalist och gillar tanken på ett federalt Europa. Men nu har jag alltså ägnat timmar åt att låta barnen träna denna obegripliga sång och tillverka små flaggor med jungfru Marias färger. Fina ungar som heter allt annat än Emil och Ida, om man säger.så. Redan tidigt i våras föreslog jag kollegorna att vi skulle ta upp traditionen. Jag vet inte om någon annan förskola på Rosengård gör som vi. Antagligen inte. Men kollegorna och chefen tyckte att det var ett bra förslag. För Sverige är alla vi och vi fyller väl dagen och landet med vad vi önskar. Vi snor Sveriges nationaldag från rasisterna helt enkelt. Vi sjunger ut de högstämda orden och viftar gult och blått under den molnfria himlen. Tanter och hundar går förbi. Inga järnför så långt ögat når, men en svag doft av syrener och falafel når näsan. Som det är i Sverige.

02 juni 2013

Löpning gör mig till en bättre människa

Läser förstrött om alla fina resultat som flera bekanta fått på stockholmsmaran. Stort grattis till dem, själv får jag ytterst modesta tider i dessa dagar. Kanske är det stigande ålder, men ännu mer handlar det om att jag ganska enkelt inte gör det som krävs för att få tider under säg 3.50. För mig är löpning något annat, det är att klara huvudet och driva ut stresshormoner. Det är - medger jag - att bli en smula snyggare än annars och hälsovinsterna är stora. Det får däremot inte bli ett fängelse av måste, det är inget jobb som ska göras. Mina favoritlopp är Göteborg av känslomässiga skäl, Berlinmaran för att den är så skön och för att Berlin bleibt Berlin. Och så Lidingö när hösten tar sina första stapplande steg och färgar om löven och ger oss underbara dofter av jord. Jerusalem var för tufft, men det var Israel,  landet som träffat. mitt hjärta mer än något annat.
Jag snörar på mig mina snygga Asics med en viss regelbundenhet och sticker iväg ut. Jag följer inga planer längre, det får gå på impuls. Jag har har inga löparprylar annat än bra skor och kläder i funktionsmaterial. Fötterna slår i asfalt och grus och bygger upp mig. Fåglarna kvittrar så här års, men på vintern är det kallt och stilla. Löpning gör mig till en bättre människa.