Varje hjärta som slår är ett hjärta som slår.

På stationen vid Kastrups flygplats sitter en CP-tjej och väntar på att få rulla ombord på tåget. Bredvid henne står tre andra personer, troligtvis anhöriga eller assistenter, det framgår inte. CP-tjejen ser sig omkring och folk stirrar på henne eller böjer ner blickarna. Vart ska man kolla, liksom. Folk är helt vilsna och kan inte bete sig anständigt. Varför inte bara se en människa, typ? Men funktionsnedsättning är den glömda diskrimineringsgrunden. Det är som om de inte finns och på arbetsmarknaden finns de absolut inte, om jag ska tolka siffrorna rätt. Det är inte heller för deras skull de frejdiga folkpartisterna vill flytta DO till Tensta, utan för andras. Såna som bor i Tensta, ni vet.
I vår familj glömmer vi förstås inte att det finns människor som inte kan gå eller se eller som är utvecklingsstörda. Inte för att vi är så bra, utan för att den delen av verkligheten träffade oss som en blixt för snart trettio år sedan och de känslor som väcktes då blir minnen nu när jag ser en permobil eller så. Vi fick några år av oro och kamp, inte så mycket jag som andra, för jag var bara en morbror vid sidan av. Sen har livet gått vidare och det finns andra funktionsnedsättningar i familjen, men de är som viskningar jämfört med åttiotalets rop. Några av oss har mer eller mindre kanaliserat erfarenheter och energi för andra som behövt oss och kanske gjort nytta och en skillnad. För varje människa är en människa och jag vet inte vilka liv som är mer eller mindre meningsfulla. Så tänker jag när tåget rullar in och alla går eller rullar ombord. Varje hjärta som slår är ett hjärta som slår.