29 september 2012

Efter Malmös kristallnatt.

Natten till fredag exploderar det utanför judiska församlingens församlingshem och förskola i Malmö. Det är kort efter att Israels premiärminister avslutat sitt tal inför FN:s generalförsamling, men ingen vet såklart om det finns några samband. Dådet väcker bestörtning och malmöborna förbannar att stan återigen är plats för ett våldsdåd, såvitt alla kan förstå dessutom med antisemitiska förtecken. Ilmar Reepalu ringer till judiska församlingen  och beklagar dådet och på kvällen deltar kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh i en spontan samling vid platsen för dådet.
Ingen skugga ska här och nu falla på Malmös ledande politiker, men trots detta är inte dådet mot Malmös judar alldeles otippat och vi politiker måste alla granska vad vi gjort och gör.
Under en längre tid har den judiska staten varit måltavla för politisk aktivitet från malmöpolitiker och vid några tillfällen har det trampats över i ren antisemitism, som när Adrian Kaba skrev en artikel i Tro och solidaritet där det talades om judisk konspiration eller när kulturnämndens ordförande på facebook publicerade en bild av den antisemitiske tecknaren Carlos Latuff.
Politiskt har det även rests krav på att bojkotta varor från Västbanken och att Malmö inte ska anlita företag verksamma i området. Malmöpolitiker har också öppet stött Ship to Gaza som har som mål att häva den israeliska lagliga sjöblockaden mot det terroriststyrda området.
Två saker kan härvid noteras: 1) konflikten i mellanöstern har fått en oerhörd uppmärksamhet av malmöpolitiker. Trots att världen är full av konflikter och företag agerar tveksamt på många håll. Malmö har till exempel ett nära samarbete med städer i Kina. Helt i sin ordning om man tror att handel skapar fred, men märkligt om krav på bojkotter reses i andra sammanhang.

2) I varje läge som konflikten i mellanöstern uppmärksammas av Malmös politiker, så är det Israels motståndares version av skeendet som okritiskt tas för sanning. Vågar man problematisera, så ser man att gazablockaden är följden av att Hamas inlett väpnad kamp mot världens alla judar och nästan dagligen skickar in missiler mot israelisk civilbefolkning och när det gäller västbanken, så är själva namnet en rest från den jordanska ockupationen och Israels överhöghet en följd av arabstaternas strävan att utplåna Israel från kartan. Det behövs alltid minst två för att skapa fred och då är ensidig demonisering inte en klok politik.

Även om man hävdar att kritik mot Israel inte är antisemitism, så går det inte att bortse från att Israel föddes som ett svar på tusenårig antisemitism i Europa och Mellanöstern. När människor ser politikers ensidiga fokus kan det vara lätt för svaga individer att plocka upp den tusenåriga  traditionen, även om det skulle vara en tillfällighet att det just är Israel, områdets enda demokrati, som malmöpolitiker vill bojkotta och bekämpa.
Om judarna bär skuld i mellanöstern, varför skulle inte göra det här?
Och även om varje individ har ansvar för sina handlingar så måste vi politiker ta ansvar för vilka signaler vi sänder.

24 september 2012

Försök inte göra alla glada (partiprogrammet lagom)

Det finns människor i ens omgivning som har så fullt upp att bry sig om andra och att smälta in i sällskap, att man efter ett tag blir irriterad och vill provocera fram en konflikt för se vad personen står för när det gäller. Sen är det ju så att den som försöker vara alla tillags förr eller senare sviker dig, för du är ju inte viktigare för hen än någon annan och alla saker är värda lika mycket (eller lite).
Känslan när jag läser förslaget till partiprogram för mitt parti är lite så: alla ska bli glada samtidigt. Det här programmet ska hela svenska folket tycka till om och ingen ska gå ur processen missnöjd. Då blir det lite av allt åt alla och risken är väl då att det blir inget åt någon i slutändan. Alla ska få välja förskola ( benämns även ålderdomligt som omsorg och barnomsorg) men alla förskolor ska ha en genuspedagog. Familjer får se ut hur som helst, men ska bygga på kärlek (inte hur som helst, alltså). Hela Sverige ska leva och det ska finnas försäkringskassor i alla byar, trots att urbaniseringen fortsätter för att folk vill bo i stan.
Så där går det på. Välvilja, snällism och allt åt alla. Sämst är programmet i skolfrågor, där läroplanens grundsatser upprepas och det fjäskas för lärare lite allmänt. Man kunde gott frågat varför skolan misslyckas så ofta, trots goda resurser. Man kunde utmanat förhållandet att skolorna är stängda sexton veckor om året. Programmet är bäst i klimatfrågan och i trafiken. Det kan vi på våra fem fingrar och det märks.
Sammanfattningsvis önskar jag mig ett smalare och vassare program. Snäppet modigare och mer utmanade.

22 september 2012

Kackar i mitt gröna bo

Man ska inte kacka i eget bo och inte heller skita där man äter, som det så fint heter. Så det är kanske inte så fint av mig att vara kritisk mot mitt parti. Kanske blir jag aldrig mer vald till några fina uppdrag. Å andra sidan har jag ju mitt rykte på andra ställen att vårda. Så om jag inte reserverar mig offentligt så finns ju risken att jag förknippas med strålkärringar (av samtliga kön) i Sörmland eller Hamas nyttiga idioter till sjöskojter. Om jag inte säger ifrån så tror kanske några att jag tycker att det är en bra idé att Bergsgatan ska vara en gräns där miljöpolitiken bedrivs på olika sätt beroende på om man bör på jämna eller  ojämna nummer.
Partiets välkomnade attityd är delvis en chimär. Vi har bland alla fina och duktiga människor en kader av personer som lyckats komma ganska långt med klena eller tveksamma meriter och som håller hårt i sina arvoden, om man säger så.
När jag nu lever på annat än politik och har möjlighet att gå mot strömmen utan att riskera att behöva lämna hus och hem, så ska jag ta chansen. Mitt hjärta brinner grönt och starkt. Den man älskar är man ärlig mot.

17 september 2012

Står Sydsvenskan upp för mänskliga rättigheter?

Man tar sig för pannan ibland. Som när vanligtvis välformulerade Sydsvenskan skriver om ett bröllop i kulturnatten utan att alls fråga eller ifrågasätta någonting i de medeltida traditionerna. Ett äktenskap  riggas av omgivningen till synes helt utan att man och hustru (givetvis, vad annsrs) ens har ett ord med i laget. Hela tillställningen skildras som något exotiskt och spännande, trots att vi är i Lund och i lördags. Att individens rätt att välja liv och partner eventuellt kränks, tycks i Sydsvenskans värld inte vara något att ens höja på ögonbrynen för. Att stå upp för dina ideal är såklart inte alltid lätt, ofta tvingas man att kompromissa även inom journalidtiken. Men något så enkelt som att åtminstone ställa kritiska frågor om mänskliga rättigheter, är det minsta man kan begära av Sydsveriges ledande tidning.

16 september 2012

Inga gringos i förortsdjungeln

Utanför bibblan står några och delar ut mat som är gjorda med hjälp av recept hämtade ur boken "Kryddor från Rosengård". Man vill marknadsföra en finare bild av det fattiga området och väljrr då det etniskt/exotiska spåret som om Rosengårds möjligheter och utmaningar har med ursprung och etnicitet att göra. Men malmös fattiga områden är just fattiga och inget tjusigt Williamsburg eller Chinatown. Min dotter valde inte mellan norra Järva och Söder, hon valde möjligen mellan Husby och Rinkeby. Det finns inget tjusigt med fattigdom, inget coolt med laglöshet och inget exotiskt i att vi i bostadsrättsland förvisar människor till mögliga hus i gråa eller grälla färger. När mitt parti snart ska kampanja om migration hoppas jag att man har sakerna klara för sig. Fattiga människor är inga kryddor eller gringos i förorten. Min dotter är en tjej som alla andra som bor där hon har råd att bo.

14 september 2012

Kränkta bilister och en populistisk tidning

Inga i Sverige har så tunga offerkoftor som medelålders män i bilar. Deras självbild är påfallande ofta att de bara betalar och betalar och aldrig får något för det, trots att det är en bra bit från sanningen. Det räcker att kolla in en kommunal budget för att se vad som läggs på bilism och vad som läggs på oss andra resenärer.
Kvällstidningen GT vet vad de gör när de nu, mellan artiklar om kändisars sexliv och Frölundas chanser i elitserien, kampanjar och hetsar mot de trängselskatter som snart kommer att innebära att bilister får betala en mer rimlig del av kostnaderna för göteborgsområdets infrastruktur.
GT är populistiska för att få sälja tidningar, för självklart vet de smarta journalisterna att verkligheten idag är att cyklister, gående och kollektivresenärer subventionerar biltrafiken. Men man vet ännu mer att dessa kränkta vita män till bilister i regel har mer pengar än oss andra och säkert kan tänka sig att köpa en tidning som stryker dem medhårs, även om det innebär intellektuellt haveri.

13 september 2012

Vad bryr sig kärleken om stadsdelsgränser?

Stadsdelsindelningens tid har varit. Det känns inte helt 2012 att ojämna nummer här på Bergsgatan ligger i Centrum och jämna i Södra innerstaden. Valfrihet och digitalisering gör att det inte spelar så rasade stor roll för ens identitet på vilken sida om en konstgjord gräns man bor. Och tur är väl det. När nu vi gröna i Malmö går in för att avveckla stadsdelarna så går vi i takt med tiden.
Gränser och identitet som hänger ihop med det är överlag dåligt. Vi ska inte vara stolta över vårt ursprung eller bostadsort. Vi kan istället vara stolta över att vara snälla och skötsamma eller över att vi slutat röka eller nåt.
Att vi gör så gott vi kan.
Därför vänder det sig lite i magen när jag hör om frizoner, miljardprojekt och annat som bygger på att du är speciell för att du kommer här eller därifrån. Jag är bara människa, liksom. Hela världen är ett miljardprojekt bestående av dig och mig och många fler. Och kärleken skiter i stadsdelsgränser.

11 september 2012

Bespara oss pratet om människors lika värde

Den elfte september och vi minns 1) militärkuppen i Chile 1973 mot Allendes redan svaga, men ack så romantiserade, socialistiska regering, 2) terrordådet mot New York och Pentagon 2001 och 3) mordet på utrikesminister Anna Lind, 2003. Alla tre händelserna världsnyheter, nr 3) mest för att Sverige är den enda demokratin där både en utrikesminister och en regeringschef blivit mördade. Sånt händer annars bara i bananrepubliker och Sverige är ingen bananrepublik. Vi är en stabil demokrati, även om intellektuellt slöa forskare tror att fritt skolval kommer att leda till unga svenskar till sist väljer bort demokratin. I Sverige finns en fixering vid just Sverige och svenskar och i media är man fixerad vid mediafolk. Det gör att det blir överslag ibland, när bägge företeelserna sammanfaller. Jag tillhör den lilla minoritet som inte tyckte det var så otippat att Schibbye och Persson fängslades eller århundradets sensation att de släpptes fria. Går man in olagligt i en diktatur tillsammans med en gerillarörelse, så får man räkna med att åka fast och fängslas, det är en bitter kalkyl som inte är så svår att räkna ut ens för en halvgammal barnpassare. Inte heller är det konstigt att en rik västmakt kan trycka på några knappar och få hem sina ljushylta skribenter. Det finns en snudd på rasistisk översittaratttyd i synen på hur svenskar ska behandlas i fattiga länder och i oroshärdar. Gator och torg fylldes med folk när de blonda (i vid mening) sjöscouterna i Ship to Gaza faktiskt stoppades i den blockad Israel tydligt och klart berättat att man tänkte upprätthålla och när tsunamin drog ram så var svenskarna de som skulle hem först. Det ställdes krav på att ministrar skulle avgå för att de inte omedelbart lät evakuera folk som frivilligt begett sig till områden med jordbävningsrisk. Man får såklart se till sig själv och de sina först, om man prioriterar så. Men bespara oss då pratet om internationell solidaritet och att alla människor har samma värde.

10 september 2012

Reser till Kuba

Kuba var ju bara det landet man skulle till när man var ung och revolutionär och Björn Afzelius sjöng om skymningen som föll så mjukt över land och hav. Minst trettio år senare är biljetterna bokade och nån revolutionär är man väl inte längre i den meningen som då. Livet gick vidare, men lyckan att få resa är densamma. Det är till resor våra få pengar går och ännu en stad och ett land kommer att läggas på listan över ställen man besökt. Att det är gott att människor rör på sig, att möten är viktiga tjatar jag om. Vare sig det ena eller andra resmålet bojkottas.
Nu kräver ju ingen heller att jag ska bojkotta Kuba, för bojkottkraven drabbar bara länder i vår relativa närhet. Ju längre bort, desto mindre synpunkter på styrelseskick och vad det vara månde. Men den gröne grinige reser alltså till alla möjliga länder och julen i år blir ljum och stjärnklar. Skymningen i Karibien faller mjukt över land och hav, som sagt.

09 september 2012

Vi har inte råd med låga förväntningar

Det är tidigt på morgonen, men Anna Dahlberg på Expressen är redan omklappad för sin artikel där hon säger att Sverige inte både kan ha välfärd och ta emot så många flyktingar.
Hon skriver om att "vi" inte ska låta SD :s existens hindra "oss" från att diskutera migration. Men inget hindrar oss; kom igen, diskutera!
Anna Dahlberg verkar övertygad om att människor från fjärran länder är för evigt dömda att utföra enklare arbetsuppgifter, på grund av sin svaga utbildningsbakgrund. Hon sätter ribban lågt, om man säger så. Och trots att hon dunkar sig för bröstet och tycker sig våga säga obehagliga sanningar, så är det bara samma låga förväntningar som vanligt. Dag ut och dag in behandlas invandrare som om toppen av deras förmåga är att köra taxi eller rulla falafel (män) eller föda och passa barn (kvinnor). Skolungarna klappas om som genier om de får Godkänt i något enda kärnämne, för i grunden tror inte majoriteten att blattar förmår.
Jag tror annorlunda. Jag tror att alla människor är födda med förutsättningar att ta ansvar för sina liv, men att man lätt lever upp till negativa förväntningar. Att varken dalta eller kicka människor i huvudet, men tro på individen är då min utgångspunkt i detta så infekterade samtal. För det vi inte har råd med är låga förväntningar.

08 september 2012

Sonen går in i firman

"Är det din pojke, Anders?", frågar fyraåringen och tittar stort med sina mörkbruna ögon. Och det är ju det, för trots att han är vuxen och längre än mig och har större fötter, så är han helt klart min pojke. Och nu har han gått in i samma firma som mig, han är färdig barnskötare och mogen att jobba och förändra världen. För det är ju inte drömmar och visioner som förändrar, det är dagligt slit och vardagliga rutiner. Och folk kan håna arbetslinjen bäst de vill, men bekräftelsen i att gå hem nöjd efter en dags ärligt arbete är svårslagen. Jo, det är min pojke som nu kan få bli vuxen på riktigt.

05 september 2012

Skruvade hus och stjärnor i barns ögon

Dagisungarna fotograferar och ritar av det skruvade huset. Ute i Västra hamnen blåser det och föräldrarna skickar med barnen koftor inför besöket i den andra världen. Här är allting annorlunda, barnen heter Nora och Johanna och har blå ögon och ljust hår. Malmös klassgränser och etniska gränser sammanfaller nästan till hundra procent. Inga av mina dagisbarn har varit hemma hos en etnisk svensk och Johanna och Nora har aldrig varit i Rosengård. Det bara är så. Kollegorna och jag försöker ingjuta stjärnor i barnens ögon; du är inte dömd till ett liv i fattigdom och förtryck i hederns namn. Vi ska ge dig verktygen att förändra ditt liv och världen. Du är här för att utveckla och utvecklas. Med inspiration från pedagogerna i den lilla italienska staden Reggio Emilia och deras antifascistiska pedagogik får barnen tänka, känna och drömma.
Det är en lång väg att vandra och hindren är många, allt från en bostadspolitik som tycks vara färdig nu när studenterna fått tak över huvudet, en utbildningspolitik där stora är viktigare än små och alla välmenande radikaler som respekterar för mycket av rädsla för att kallas rasister.
Mycket vatten, många bäckar små. Men det som mest behövs är stjärnor i barns ögon.

Kärlek är inte underhållning

Man ska vara rädd om blommor små, skrev jag för några inlägg sedan. Det gäller i lika hög grad en själv. Även om jag vandrar hudlös genom livet och låter vind och regn komma åt både ben och märg, så gör jag klokt i att inte basunera ut det med megafon över världen. Jag tror inte att det är bra att försöka reparera sitt trasiga äktenskap eller finna den stora kärleken på bästa sändningstid. Det är underhållning som vädjar till det sämsta hos oss tittare och vi kommer kväll efter kväll att sitta och vänta in skrällarna som kan tillåta oss att flina cyniskt och hånfullt. Samtidigt som vuxna mot betalning låter tatuera in ett stigma i sin panna sitter vi där och blir såna vi inte vill vara. Det är inte bara det att det inte går att räkna ut vem man ska kunna leva med eller hur äktenskap ska fås att fungera, eftersom vissa saker inte låter sig vägas och mätas, det är också så att ditt liv ska gå vidare efter TV. Det kommer vardagar då cykeln ska lämnas in på lagning, föräldraföreningen ska ha möte och du ska skicka in en CV till en arbetsgivare. Och jag som tittar på TV vill hellre minnas påhittade lyckliga slut i filmer än människor som på riktigt trodde att de funnit kärlek och sanning.

03 september 2012

En israelisk flagga nedstucken i ryggsäcken

Inget av mina politiska ställningstaganden har blivit så ifrågasatt som det enkla stödet till mellanösterns enda demokrati. Så när jag står på Sergels torg och sticker ner en liten israelisk flagga i min ryggsäck och sjunger med i HaTikvah efter bästa förmåga, så är jag väldigt ensam, trots att vi är nästan sjuhundra här. Jag skulle hellre ta en lång promenad i den stockholmska septemberhärligheten, plugga in Ola Magnells höstkänning i öronen och bara njuta. Men vissa saker måste man göra om man inte vill vara en liten lort, som Jonathan Lejonhjärta säger i Astrid Lindgrens fina bok. Man måste liksom kunna somna gott på kvällen. Men eftersom så många jag känner och gillar kommit fram till helt motsatt ståndpunkt, så tänker jag så hela huvudet knakar och undrar av hela mitt hjärta om jag glömt något, eftersom vi hamnat på så olika ställen. Men jag kommer inte på vad det skulle vara. Uppe på trappan står motdemonstranter och ropar och när jag ber dom komma ner och ta diskussionen med mig, så kommer en polisman fram och säger till mig att sluta provocera. Och när vår arrangör Annika ropar att hon respekterar allas rätt att visa sina åsikter får hon ett dra åt helvete i retur. Vi demonstrerar för Israel. För hennes rätt att leva i fred, inte som ockupationsmakt, utan inom säkra och erkända gränser. Vi säger inte att Israel är bättre än andra, vi säger bara att hon ska få finnas där. Vi hävdar att det behövs en plats där judar kan känna ig trygga och hemma, för historien har visat oss hur det kan gå annars. Jag vet att det provocerar och redan dagen efter ska jag cykla in i områden där jag inte skulle drömma om att bära några israeliska symboler och samma dag ska jag få arga blickar av andra politiker med ship to Gaza-märken på jackan. Det senare orkar jag inte bry mig om och mina positioner i politiken kan jag ha och mista,så länge jag inte blir en liten lort. Hösten travar in och dagarna blir mörkare och längre. Jag viker ihop min lilla israeliska flagga och gömmer den i ryggsäckens djup. Snart nog kan jag behöva veckla upp den igen.

01 september 2012

Som Tallinn, till exempel

Det är städer som gäller för mig. Som Tallinn, nu då. Man går omkring eller åker, trådbussarna - de skakiga gamla ikaruskarosserna och de de nya från Solaris och så spårvagnarna, upphottade gamla tatror som överallt i öst. Hus från medeltid, tsartid, kommunism och splitternytt. Människor som vi, historia, struktur och idéer som bryts på cafeer och matställen.  Att resa är mitt bästa och det är nästan alltid städer jag reser till. Människor, gator och hus är helt enkelt intressantare än vilda djur, berg och träd och alla radikala förändringar och idéer har fötts i städer. Allt utom livsmedelsproduktion, men det intresserar mig inte heller. Så där är vi i regnet, medan den estniska blå/vit/svarta flaggan vajar från stänger och fasader. Min dotter fyllde 25 och jag tog henne hit. Om någon vid tiden för hennes första trevande steg förutsagt att jag nu skulle kunna använda samma pengar här som i Berlin och att jag inte ens behöver visa passet vid landgången, så skulle jag skrattat. I städer går det så hastigt och så långsamt. Mina euros skramlar i fickan och blir till kaffe och biljetter.  I Tallinn äter jag rödbetssoppa och sen en god bakelse till kaffet. Öst- och Centraleuropa möts och vi halvspringer i regnet när till färjan som tar oss vidare.