Män har aldrig fel

Det är kul det där med män och deras politiska prestige. Kanske bejakar jag kvinnan i mig när jag säger att jag hade fel i mina förutskickelser att Juholt skule bli nästa Erlander, för som man i politiken ska man ju aldrig medge ett fel. Han skulle vinna tillbaka mittenväljare, trodde jag, eftersom det är dem S förlorat till M. Inte genom att ändra politik, utan mer genom sättet att uttrycka sig. Nu blev det istället en bombastisk vänstersvada och det går ju liksom inte ihop med att att man själv är närig och snor åt sig bidragspengar. Ljuger man sen om ditt och datt så är det hejdå. Själv är ganska cool över att ibland få stiga åt sidan. Ingen vill bli petad, men ofta finns det någon som passar bättre än en själv och under alla förhållanden kan det inte bli en livsuppgift att ha det ena eller andra uppdraget. Och jag föddes inte med en viss partitillhörighet och jag vet inte heller med vilken åsikt jag kommer att dö. Mitt engagemang omprövas alltid, politik är ingen anställning, det är att tycka saker och försöka förändra. Min last är att jag är impulsiv. Det sätter å andra sidan en och annan snygg oneliner, men allt jag twittrat om exempelvis Ilmar Reepalu borde inte nått världen. Det här är ju inte Israel där ministrar i samma regering kan skälla ut varandra i landets största tidningar. Här ska vi helst tiga, för det är svenskt och fint. För övrigt förbannar jag vädret och tackar gud för semlor och att mina fötter verkar palla maratonträningen.