31 januari 2012

Ode till arbetslinjen

En pappa bär in sin sovande unge på Annelunds förskola, precis när jag cyklar förbi. Själv ska jag ner under järnvägen, genom tunneln och ut på det av underklassafaris så berikade Rosengård. Men jag uppehåller mig vid pappan och ungen ett slag och minns alla hundratals gånger man själv burit, lyft eller rullat in sin unge i förskoletamburens värme. I bästa fall till en känd och önskad pedagog, men inte så sällan till en loj timvikarire eller en välvillig köksa som släppt kastrullerna en stund för att ta emot barnen när nu ingen annan kan göra det. Arbetslinjen funkar om det finns trygga och bra förskolor, tänker jag, även om det inte är för arbetsmarknadens skull som vi ska ge barnen en bra start. Jag gillar arbetslinjen, tanken att ett bra samhälle byggs av gemensamma ansträngningar. Det låter kanske svulstigt och stort och i praktiken är det inte så lätt fixat. Alldeles för många får stå utanför, utan vare sig hopp eller förväntningar och den viktiga frågan: vad kan jag hjälpa till med, drunknar i tal om karensperioder och bidragstak. Men det saken handlar om är det som ger oss en anledning att pälsa på oss på morgonen, känna kylan bita i kinderna medan morgonens första kaffekopp fortfarande värmer inne i själen.

Inga kommentarer: