Det fick bli Beatles i lurarna. Ett långpass som jag inte riktigt hade lust med kräver glad musik, sånt där obekymrat lallande. Nu är ju Beatles mer än så och i fem långa år lyssnade jag på Beatles varje dag. Verkligen, fast nu kommer jag på att det inte stämmer, för när jag reste var det knappast nån musik med. En gång satt jag i en tågkupe i Portugal och sjöng beatleslåtar för en tjej från Gävle som jag ville bli kär i. Åh, jag var en patetisk typ, ett yrväder som inte visste hur det gick till.
Minnet är annars ingen vän att hålla i handen, minnet sviker och ljuger på löpande band. Kanske var förloppet i den där kupén nåt helt annat. Kanske var jag bara full och störig. Kanske minns man olika. Här på bloggen fick jag oceaner av hatmail när jag skrev att en numera död politiker luktade sprit de gånger vi träffades. Däremot får man på bästa sändningstid peka ut en hedervärd fd justitieminister som horbock, utan reprimander. Och barn till alkade självutnämnda uppfostringsexperter kan beskriva sin uppväxt som ett trasigt liv med fylla och sexuella utnyttjanden. Vad är sant? Ingen vet. När min egen Felicia en dag skriver en bok om mig kan det bli allt från Mummy dearest till oh mein papa. Också jag har starka åsikter och en fd fallenhet för alkohol och relationer som kommit och gått. Vi är inte så fina nån av oss. Däremot blev jag aldrig justitieminister och nog fan tog jag mig runt alla 24 kilometer med the fab four i mina vita iphonelurar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar