Vi träffas några gånger per år

"Några gånger per år", blir svaret frågan om hur ofta jag träffar min morsa och mina systrar. Dottern träffar jag lite oftare, men det är inte så ofta det heller. Det vore såklart kul att ses vid fler tillfällen men vi är vuxna och lever våra liv på de platser vi gjort till våra egna. Vi träffas för att vi tycker om varandra och väljer det. Att det inte har något med genetiska band att göra vet vi med all säkerhet. Som vuxen ska du välja dina band och hur dom ska se ut. När jag hör hur det ständigt ältas om familjer och kusiner på jobbet och märker att många bara umgås i klanen, så vill jag bara skaka på huvudet. Börjar man dessutom referera til sin kultur, så suckar jag djupt. Visst, du kan välja att bara umgås med släkten och utesluta alla oss andra, men då ska det vara ett val som du står för. Det finns en tunn tråd mellan kd-stuket med familjen och hedersproblematik och tvångsäktenskap. Om du inte är en individ, utan bara en kugge i det patriarkala kollektivet, så sitter din vilja i rottingen. Man får växa upp och lämna allt det där. Behövs det får man ta striden. Behövs det får man stå ensam ett tag. Det är fan inte hela världen. På samma vis får man växa upp och ta ansvar för sina val. Det var inte Norge som formade Brevik och inte hans farsa, som nu bölar i media. Han gjorde sina val själv. Som du, som jag och att inte välja är fegt och oansvarigt. Visst går syrran och jag ibland igenom vår uppväxt när vi ses, men det blir mer och mer sällan nu. Vi ses några gånger per år och ältande är inte konstruktivt. Vi valde som vi vi valde, det blev som det blev.