Möllanjävlar

Om jag vore kvinnlig skådis och min regisserande man i den tredje versionen av samma film la in ett klipp med mina bröst för femton år och två barn sedan, så skulle det nog vara det sista han gjorde I vår relation. Nu definierar jag mig vare sig som skådis eller kvinna,så problemet existerar inte sådär konkret. Och makarna Nutley/Bergströms fixering vid hustruns gråt och bröst är kanske ett medvetet pr-grepp för att griniga grönisar ska få något att skriva om. I grunden är temat för änglagårdsfilmerna samma sövande drift med landsbygden som så många andra filmer och som vanligt beskrivs bonnjävlarna som debila och psykoinfantila, ända tills deras hjärtan öppnas av nån upplyst stabo. Så som i himmelen, så och i Änglagård och bland masjävlar och jägare. En fiilm jag hade velat se vore möllanjävlar, om hur de fina, smarta färträjdgrönisarna fick sin värld rockad av en raggare från Hedesunda eller en HM-prinsessa från Bara. Se där, vad lite omvända perspektiv kunde göra gott. Alla behöver vi få distans och lite självironi, alla behöver vi ruskas om en smula. För övrigt anser jag fortfarande att ship to Gaza är ett patetiskt sjöscoutäventyr för för folk med för dåliga analyser och för gott om tid. Dock lär dom knappast åsamka Israel någon större skada, och det är ju bra.